Allt du behöver veta om trav

hittar du här

Danska derbyt överlägster det svenska – Varför?

Nästa söndag är det två miljoner kronor till vinnaren i det Svenska Travderbyt. Det dubbla om man valt premiechansningen.

I dag var det blott lite mer än en halv miljon i det danska Derbyt. Som i vanlig ordning kördes på det ljuvliga Charlottenlund i Köpenhamn.

Trots denna prisskillnad till vår fördel känns det danska överlägset det svenska. När det gäller atmosfär, status, tryck, puls, stolthet.

Så … vad hände med vårt Derby? Om man tittar i det stora hela.

När jag 1985 var på Jägersro och såg det så kallade Dunderderbyt var vi över 15.000 människor på plats. Det var det största som fanns, det fick jag lära mig tidigt.
Nu är vi ungefär en tredjedel på läktarna och tja, lite grann känns det hastigt och lustigt eller i alla fall som det sakta men säkert förvandlats till ett unghäst- och storlopp bland alla andra.
När andra stora arrangemang har klarat sig väl publikt genom åren – har Derbyt det sannerligen inte.

När blev det så här?
Varför?

Jag och Lennart tog upp ämnet i vår podd i veckan, och kom väl egentligen inte så långt.

Det jag kan i alla fall kan säga är att danskarna idag ännu en gång demonstrerade sin passion för SITT Derby. Som det största som finns i landet. Larviga internationella storlopp … vad är det… I jämförelse.
Segerkusken Rene Kjaer, som vann med favoriten Axel, kunde inte fatta att det var sant. Han var i sjunde himlen, ja i åttonde om det nu finns någon sådan.
Publiken ville aldrig sluta hylla honom.

Ja, platserna var som vanligt mäktigt fyllda på Lunden, som aldrig annars under året. Applåderna smattrade så pass att en tråkig datorskärm inte ens kunde ta bort stämningen; och ja … om man nu vanligtvis och under årets alla andra dagar inte är så avundsjuk på den danska travsporten … så är jag det omåttligt och gränslöst en dag som denna.

Eftersom jag för egen del i ett travsammanhang aldrig tycker att tiden står så still som när det kallas till start och bilen rullar inför Svenskt Travderby, den första söndagen i september.

Så, hur kunde det bli så här?

Gör vinnarcirceln till spelfri zon

Jag har skrivit om det tidigare om åren, haft viss debatt om det i omgångar, åtminstone flyktiga sådana i mindre sällskap och sammanhang och man stånkar på ett tag och strider ett slag … men så går tiden och allting fortskrider och ebbar ut och man orkar liksom inte ta ”alla” kamper precis jämt och hela tiden och allting liksom fortsätter i sin gilla gång och till slut tänker man knappt på det … det blir någonting som det tydligen bara ska vara … ett skval, ett givet inslag, som en reflex, som på order, som på given signal.

”Jaha, du kör tre till under kvällen, vad tror du där’rå”?

Känns DEN möjligen igen?

Men. Så väcks man. Någonting händer, någonting sparkar igång en igen, och för en stund sedan under denna i Skåne lite halvmulna sista julidag kom saken upp (från Linn Andersson) på twitter, kring en vinnarcirkel i landet, oklart vilken och det spelar i stort sett ingen roll för det ser likadant ut i princip överallt.

Jo, för vet ni vad. Är det inte dags att vinnarcirklarna på travbanorna blir fredade från spelrelaterade konversationer?
Fridlysta. Förbjuden mark. En gång för alla banne mig.

Det är ju inte direkt så att vi saknar andra forum för den biten. Om man säger så. Och många banors spelexperter bjuder i internteven på toppeninfo och initierade kunskaper och analyser och har ingenting med det här att göra. Det finns väl tillräckligt med tid för det ändå?

För vi säger som ägare, som tränare, som uppfödare köper, till och med som kusk även om jag inser att varje seger för de stora inte kan hugga till i magen lika mycket varje gång; men alltså … man kämpar, föder upp, köper in, har tålamod, har tålamod som satan och lite mer därtill och det är skador och ”bara fyra månaders vila och sedan ska hen såklart tränas upp igen också så du får nog räkna med det dubbla i alla fall, men hen är värd att vänta på, jag lovar!” och det är ännu mer tålamod och väntan och startgalopp i comebacken och sedan dåliga spår några gånger efter det och en ny skada och det här håller inte så det får lov att bli nytt inköp, ny individ att ödsla kärlek på och ett par års väntan ytterligare på start på denna nya häst och vi kan hålla på ett tag ytterligare, det vet alla som ägt en travhäst eller flera … men! Så! Ja, så jädrar i mig.

En dag händer det! Formen verkar sitta där. Benen har hållit och det dras spår ett och det fås rygg ledaren och luckan kommer och det fullkomligt ofattbara inträffar.

Drömmen. Ögonblicket. Stunden man väntat på i åratal. Ett halvt travliv för vissa till och med kanske.

Och vinnarcirkeln, det skas till vinnarcirkeln, och just vi och vår älskling ska stå i fokus, äntligen, äntligen, i den här drömmen som vi suktat efter.

Och så kommer den. Inte sällan nästan på en gång, och jag vet att det finns några – absolut bäst är Kristoffer Jakobsson på Åby – som håller det undan så gott det går (och brukar kunna få kritik för det), men väldigt mycket oftast kommer den och det väldigt snart:

”Jaha, du kör tre till under kvällen, vad tror du där’rå”?

Och den uttråkade kusken tror att han kanske kan vara med där framme om det skulle klaffa jättemycket under vägen jo för hästen kändes i alla fall precis som han skulle i värmningen.

Så är det verkligen helt omöjligt?

Att vi jobbar för att göra vinnarcirklarna – i samband med segerceremonier efter loppen – fredade från spelrelaterade konversationer?

Att det är den enda lilla, lilla plats där ägarna, vinnarna, hästarna som just – många gånger som sagt äntligen – sprungit först över mållinjen … fullt ut sätts i fokus.

Är de inte värda det? Den stunden. Var och en av dem, alla med sin egen historia, sitt liv, sin dröm.

Stor sympate för Johnny Takters beslut

Igår meddelade Johnny Takter att han tar en paus från travet. Han känner sig trött och sliten,

Efter beskedet har många visat sin sympati för beslutet. Folk från hela Sverige, från Danmark, Norge och Finland uttrycker respekt och beundran. Samtidigt som de hoppas att Takter är snart är tillbaka i sulkyn.

 

På twitter skriver signaturen PatP:

”Brist på motivation. Ja, Johnny är en känslomänniska. Och en paus att ladda om är nog inte fel.”

Här har vi samlat ett urval av kommentarer på Facebook och på Twitter.

 

Berndt Lindstedts son gör succe som hästägare

Pappa Berndt Lindstedt var en av världens bästa och mest framgångsrika kuskar, med segrar i Elitloppet och Prix d´Amerique. Dessutom en mängd stora segrar i Nordamerika.

Nu kan den nyblivne 80-åringen Berndt njuta av sonen Kalle Lindstedts framgångar som hästägare. Igår vann Kalles femåring Bering i Cagnes-sur-Mer. Det var hästens tionde seger på 17 starter.

Bering äger Kalle Lindstedt tillsammans med sina kompisar Daniel OlenklintKarl Ahlberg och Christian Bönnelyche.

Efter tre raka galoppmissar vann Bering senast och tog igår sin andra raka seger. Han var då i ledning under större delen av loppet och vann lätt med Christophe Martens i sulkyn. Christophe tränar hästen tillsammans med sin broder Vincent Martens. Igår var förstapriset 12.600 euro och totalt har hästen tjänat cirka 750.000 kr.

Franskfödde Bering, med Sam Bourbon som pappa, inledde sin karriär hos Stefan Hultman där det blev två segrar på fem starter. I slutet av förra sommaren flyttades Bering till bröderna Martens. Där har Bering vunnit sju segrar, en i Belgien och sex i Frankrike. Det är faktiskt så att Bering inte har förlorat något felfritt lopp för Martens.

Mellanbilden: Pappa Berndt med Catharina Lundström och sonen Kalle.

Den mest osexiga vi har

Västerbo Highflyer.

Hur bra är han egentligen inte?
I princip vareviga gång, i varje start; alldeles rasande bra, och jo jag vet, lördagens gulddivision i ett bitvis åskregnpiskande Bollnäs var absolut inte den snitsigaste vi skådat och det var konstiga förhållanden och lite av bromstävling till slut och allt det där, men ändå. Han rundade hela rackarns gänget från kön.
Och i övrigt, om vi bortser från dagens start: han gör nästan jämt strålande ifrån sig, på högsta nivå – samtidigt på något konstigt vis så närmast totalt i skymundan och i periferin.

Ja, jag utnämner fuxen härmed till Sveriges just nu mest osexiga elithäst!
Och då är han ändå snygg. Och vacker. Fin på alla sätt.

Men ingen bryr sig på riktigt om honom. Inte sant? För vissa hästar vill det liksom bara bli så här. Som en småstabbig mittback eller defensiv mittfältare ingen har vett att uppskatta fullt ut.

Vi körde inbjudningsloppet Hugo Åbergs Memorial i veckan som gick. Jag tror inte att Jägersro ägnade Västerbo Highflyer en endaste liten tanke … trots att han kom från en smått, om inte andlös så i alla fall smattrande insats i Årjäng, trots att han tveklöst hade kunnat peta bort någon annan i det kompletta fältet på såväl klass som form. Det var ju inte så att världens stjärnor rusade mot Malmö direkt.
Och trots att Västerbo Highflyer svarade för flera 1.09-tider ifjol, trots att han i den vevan vann en avdelning av Åby Stora Pris.
I Östersund stora lopp, Jämtlands Stora Pris, för någon dryg månad sedan ramlade han som vanligt anmäld in som näst sista häst och ja, minns någon ens att han var med?
I Kalmar dundrade han 1.08 sista 800 från absoluta kön som tvåa bakom B.B.S.Sugarlight, noterade någon?

Elitloppet – fanns han med på topp 100-listan?

Varför är det så här då? Varför blir det så här för vissa?
Visst, han tillhör snäppet under den absoluta supereliten, kan inte rankas bland de allra bästa, men i det gänget ingår ju en himmelens massa andra också.

Åttaårig valack, fux, fallen efter Look de Star, kämpat sig fram sakta men säkert, nej visst – alla glamorösklockor ringer ju inte. Så är det.
Dessutom är det knappast någon fördel för hans status att han tillhör ett visst Stall Zet och Daniel Redén. Jag menar, hamnar han ens på topp-fem i egna stallet? Topp sju?

Hade han istället varit stjärna hos någon annan, kanske mindre tränare, troligen betydligt mer i fokus därmed, hade situationen möjligen varit annorlunda. Efter det sista loppet som kördes lottades det ut powerbanks med hästens tryck på. Vi har inte sett det tidigare att kusken själv lottar ut gåvor men det var en kul grej och vi hoppas på att fler kuskar gör likande. Powerbank med tryck finner ni på www.tsreklam.se

Nu får han nog vackert istället gneta på. Kämpa vidare. Vinna guldlopp lite både nu och då, fortsätta göra toppinsatser som ingen ser och … kanske gotta sig åt de här raderna en stund.
För de tyckte jag banne mig att han var värd.

Sveriges mest oglamorösa och osexiga stjärna.

Men lika mycket fantastiske Västerbo Highflyer.

Johnny Takter tar en paus

När jag i måndags träffade Johnny Takter på Lutfi Kolgjinis auktion i Våmb var det inte den Johnny jag är van att se. Han var inte den där eftertänksamme Johnny som ofta har något klokt att säga. Istället dämpad och återhållsam.

När jag frågade Johnny om han skulle åka till USA för att köra åt lillebror Jimmy Takter under storloppsdagarna på Meadowlands fick jag ett undvikande svar:

– Jag vet inte, har inte hört något från Jimmy om det.

Att Johnny inte var nöjd med sina resultat på sistone blev tydligt efter några minuters samtal. Han kände sig sliten, den riktiga kuskformen fanns inte där. Glädjen saknades, liksom lusten,

– Det går tungt för mig i loppen, jag presterar inte tillräckligt bra som kusk.

Efter tisdagens stortävlingar på hemmabanan Jägersro, där det blev en tredjeplats som bäst, lämnade Johnny återbud till flera tävlingar. Bland annat till dagens V75-omgång i Bollnäs.

I kväll kom beskedet från Johnny att han tar en paus. I ett öppet brev, via Kanal 75, skriver Johnny Takter:

”Det är många som frågar varför jag inte körde i Bollnäs i dag.
Det finns ett enkelt svar på den frågan – jag måste ta en paus från travet ett tag.
Sedan jag var 15 år har jag inte haft mer än en veckas sammanhängande semester. Det här är inget gnäll från min sida – jag har i många avseenden ett underbart liv och får syssla med det bästa jag vet.
Men just nu har den rätta motivationen försvunnit. Då kan jag inte prestera på den nivå som både mina uppdragsgivare och jag själv kräver. Därför tar jag en paus nu.
Jag hoppas givetvis att det ska bli en kort paus.
Men det får ta den tid det tar – att hitta tillbaka till glädjen i travet som för mig är en förutsättning för att göra bra insatser i sulkyn.”

Olle om otäcke olyckan: ”Kunde gått riktigt illa”

Att livet inte bara är att ta för givet, att det kan ta slut snabbare än vi anar och om dess förgänglighet och skörhet, det vet vi alla innerst om.
Men vi är rätt duktiga på att försöka förtränga det.

Och kanske är det väl bra det. Kanske hade det inte fungerat annars.

En som hur som helst blev varse de små marginalerna i helgen var Åbyprofilen Olle Elfstrand. När han i lördags skulle ha en trevlig eftermiddag med travtittande och V75 hemma i Nossebro var istället olyckan framme. Olle tog en tur med sin fyrhjuling innan travet skulle igång – och välte helt sonika med den.
– Det gick lite för fort helt enkelt, och det var rätt stor dramatik måste jag nog säga. Jag fick dels en rejäl spricka vid tinnigen, dels en i huvudet, och det kunde verkligen gått riktigt illa, berättar en medtagen Olle (bilden nedan tillsammans med dottern Mimmi), fast ändå med gott mod, från sjukhuset i Alingsås där han ligger kvar för observation.

Olle Elfstrand och Mimmi

Huvudet är röntgat, läkarna har gjort grundliga kontroller, men varken funnit några inre blödningar eller något annat allvarligt.
– De säger att jag hade tur, och så var det nog, det var små marginaler. Nu säger läkarna att jag nog får åka hem i morgon, men jag är knappast tillbaka i någon fart att tala om den här veckan. Jag är trött och det känns onekligen vad man har varit med om. Det är också tufft för en sådan som jag som är van vara igång sju dagar i veckan, fortsätter 75-årige Olle, som har A-licens fortfarande och 18 hästar i träning.

Han missade därmed Elitloppet i söndags, men har sett det hela i efterhand.
– Nuncio var som vanligt fantastisk och det var kul att se. Elitloppet var tuffa grejer som vanligt, det får man säga, avslutar Olle.

Lindberg ”inga travbanor kommer läggas att ner”

Föränderligt. Roligt. Lärorikt.
Så sammanfattar Johan Lindberg sin tid hittills som ST:s generalsekreterare.
Och – kokande.
– Önskade jag ha ett lugnare liv skulle jag göra något annat. Travsporten bara måste vara kokande precis som casinobonus på nätet är.

För skulle det vara något annat än just flödande, ständigt puttrande … just kokande, så skulle travsporten inte må så pass väl som den trots allt i förhållande till andra länder gör. Här i Sverige. Menar Johan Lindberg.
– Om inte passionen, debatten fanns, om inte så många tyckte och var engagerade, om det var tyst … det vore såklart så mycket sämre. Och tråkigare. Om man säger så här; jag tror det är lugnare i travsportens Danmark… Och jag vill verkligen inte klanka ner på något annat förbund, men nog anar jag att det är ganska tyst på Bouleförbundet, och så skulle i alla fall inte jag vilja ha det.

För jo. Det är mycket diskussion i travsporten nu. Kanske mer än någonsin. Det tycks mycket, och det tycks väldigt mycket om Svensk Travsport (ST). Till exempel hur tokigt det styrs, att det står sig svagt mot och ligger i ATG:s händer, medan vissa – en annan sida skulle man kanske kunna säga – anser att det okynnesgnälls något så in i bängen mycket.

Så hur står man då egentligen ut, när det ständigt ”vevas” och ständigt tycks, ofta kring ens egen person? 
– Jag kan absolut bli ledsen och ta illa vid mig ibland, i alla fall när jag ser kritiken som orättvis i krönikor och sociala medier. Visst är det så, men samtidigt var jag förberedd på vad som komma skulle när jag gick in i det här, eftersom jag kom in när travsporten befann sig i en tuff period. Fast som sagt: i det stora hela – engagemanget är fantastiskt.
Är det inte bara så man måste säga?
– Nämen, jag tycker verkligen det. Vi har varit inne i en besparings-, förändrings- och förbättringsprocess, det har tagit sin tid att hitta vägen i hur Svensk Travsport ska arbeta. Men nu känner jag att vi börjar hitta rätt. Vi har en delvis förändrad organisation på Svensk Travsport och det finns en tydlig plan som vi nu tillsammans ska jobba för att förverkliga. Man ska veta att strategin med pokalåret också gått mycket stick i stäv med hur travsporten tidigare arbetat. Då har man liksom mer satt in punktinsatser längs vägen, det här är en helt annan medveten väg och uppgörelse. Det har nog bidragit till att människor känt oro.
ÄR ST för svagt?
– Nej, jag håller verkligen inte med om det. Vi har som sagt varit inne i ett förändringsskede, där ATG valt en offensiv linje, och förändringar är en svår sak. Nu står vi snart inför en stor möjlighet, att göra en rejäl nivåhöjning i den svenska travsporten

Och då är vi där. Pokalåret. Det så omtvistade och heliga som ska komma 2018. Ja, och att pokalåret i-n-t-e ska infrias är ju efter Johan Lindbergs bevingade ord – och om man ska tro dessa – under en paneldebatt härförleden milt uttryckt ytterst långsökt. Där han jämförde det med att det i princip är lika stor risk att månen ramlar ner – som att pokalåret inte blir av.
Och han är lika säker idag, med tillägget: ”om månen ramlar ner har vi betydligt större bekymmer”.
– Pokalåret blir av. Och det är klart att det efter en lång defensiv period ska bli otroligt kul och skönt att få bli lite offensiv, jag tror att de flesta människor är bäst i sådana lägen. Så det ser jag mycket fram emot.
Och på tal om det så annonserades det ju på en presskonferens i fredags hur en del av pengarna ska fördelas. Ett budskap nog få har missat.
Att treåringsloppen på svenska travbanor kommer att uppgraderas rejält just 2018.
Från dagens nivå – där den överlägsna majoriteten ligger med ett förstapris i spannet mellan 10.000-50.000 kronor växlar det 2018 upp till att inget, inte ett enda, lopp för treåriga hästar i landet ska ha ett lägre förstapris än 50.000 kronor.
Med två undantag: på Bergsåker, Jägersro och Åby kommer inget lopp att understiga 60.000 kronor och på Solvalla – aldrig under 70.000 kronor! Och med breda skalor, och med åtta priser i alla lopp.
– I det stora hela har det mottagits fantasiskt väl. Och det är klart att det känns lite som en lättnad just nu. Jag har till exempel pratat med Lutfi Kolgjini, som ju haft sina synpunkter på oss ett tag, och som uttryckte – ”äntligen”! Och lade till: ”fan Johan, då har du ju jobbat ändå”, berättar Lindberg och skrattar.
Kommer det fler besked om pokalalårets ”fördelning” i år, och i så fall när?
– Ja det gör det. Gissningsvis dock inte förrän oktober-november. Däremot kommer det nyheter kring lite andra roliga saker under sommaren, kan jag avslöja, som handlar om pengar utöver pokalåret.

Om vi tittar på några andra politiska frågor…
Kan det bli aktuellt att lägga ner banor i en nära framtid?
– Nej!
Svaret från Johan Lindberg kommer lika snabbt som bestämt. Lite som att slå in en spik i en gipsvägg. Ja, närmast reflexmässigt.
– I förhållandet mellan vad vi skulle spara i pengar på att lägga ner ett antal banor till hur vi skulle riskera att slå ut intresset i de områdena, så är det alldeles för lite. Ta banorna i Häslingland till exempel, som ofta nämns i de här sammanhangen. Där det finns väldigt många travhästar, många intresserade människor, och ST:s styrelse uppfattning – som jag delar – är att travsporten ska fortsätta vara stor. Då är det, tror vi, ingen bra idé att lägga ner travbanor och riskera hämma intresset i dessa regioner. Däremot kan ju strukturen, själva formen på hur banorna tävlar, ändras. Precis som hela samhället hela tiden gör likadant. Men lägga ner banor – nej.

Hur ser du på förhållandet mellan utbud och efterfrågan i tävlingsstruktren?
– I början av 2000-talet hade vi 1.030 tävlingsdagar. I år ligger det på strax under 900, och det kommer att se ut ungefär likadant nästa år. Om vi enbart skulle köra de lönsammaste dagarna på ett travår, där en del tycker att tillväxten och framtiden ligger, då går travet mer och mer från att vara en sport till att bli en industri. Och det tror inte jag vore bra.

Solvallas situation, i en tävlingsstruktur där man är förpassade i ett läge där man dels i stort sett bara har enbart V86 Xpress-delade onsdagar i kombination med lunchtävlingar, ofta relativt lågklassiga, på fredagar, har varit kraftigt ifrågasatt. Johan säger nu att det är självklart att travsporten nu faktiskt måste hitta en bättre lösning för landets nationalarena:
– Du hade själv ett förslag nyligen om att flytta Solvallas fasta dag till en måndag. Till en ny dag, med nytt spel. Spontant kunde jag då känna: ”det här är bara att göra”. Men sedan finns det så många fler aspekter, där till exempel Halmstad, Färjestad och till viss del Mantorp sedan länge har måndagen som sin fasta dag. Vad innebär en Solvalla-flytt för dem? Jag vet inte ännu var vi landar, med helt klart är det på det viset att Solvalla har en för stor andel Xpress-tävlande per år.
Och fortsätter:
– Det jag också just nu kan tycka är fel med Solvalla är att vi har alla typer av tävlingar där. Bredd, medelklass – och elit. Jag tror att man mycket väl kan fortsätta med bredd någon gång ibland, låt säga någon söndagförmiddag i månaden. Men kanske hoppa över mellantinget, låta banor i närområdet köra den typen av tävlingar. Och så låta Solvalla vara mer av en ren elitbana i övrigt.
Ser vi alltså därmed en förändring på Solvallas struktur 2017?
– Jag kan inte säga det just nu, tävlingsprogrammet för nästa år planeras för fullt för närvarande. Men ja… någon form av förändring kan jag nog säga att det blir.

Och vidare det här med ”gnällandet” då. Frustrationen, den återkommande oron. Vad kan det hela bero på, mer än att folk givetvis är i sin fulla rätt att tycka vad de vill.
Johan är inne på att en anledning är att travsporten totalt sett i hög grad är en hybrid organisation. Där det dels på ena sidan finns en idéburen och ideel sida, dels – på den andra – en kommersiell. Lägg därtill att den dessutom har ett myndighetsuppdrag i botten, ja … då är det väldigt lätt att det blir krockar. Och rejäla sådana.
I det att de ideela krafterna ofta ser saker i ”här och nu”, medan det kommersiella blickar bra mycket längre fram i tiden. De båda sidorna har enkelt uttryckt totalt olika logiker i sitt tänk. Vilket alltså som sagt lätt innebär – krock.
– Pokalåret är den bästa uppgörelse som gjorts, det hävdar jag. Det vi däremot har gjort fel, eller där det har blivit tokigt, det är att vi inte haft resurser att förbättra tillräckligt längs vägen. Och det är som sagt annorlunda mot hur det fungerat tidigare i travsporten.
Johan tar ett exempel. Under hösten 2012 rättade man till en del prisskalor i treåringslopp. Ett tillskott på totalt tre miljoner, något som syntes omedelbart. Och aldrig har ST fått så mycket positiv feedback, berättar Lindberg.
Året därpå … en bit lite längre bort i tiden så att säga, så ökade prispengarna med totalt 33 miljoner kronor. Det var det knappt någon som ens noterade…

Om vi så grabbar tag lite ytterligare i det första av ingressens tre ord igen. ”Roligt”. Ja, för som Johan själv ställer frågan till sig själv(innan jag hinner göra det): ”hur fan kan han säga att han har världens roligaste jobb?”. För det gör Johan Lindberg ju med jämna mellanrum.
Och han lovar helt och ärligt att det också är med sanningen överenstämmande. Trots den rätt månghävdade och beska kritiken.
– Jag får så sjukt mycket energi – varje dag – av det här. Det kan handla om när jag ser en svensktränad häst vinna lopp någonstans i världen, eller när jag läser om en amatör som vinner lopp, och när jag hör Lutfi Kolgjini beskriva sin kärlek till hästen. Det ger mig så otroligt mycket kraft helt enkelt. Jag älskar verkligen det här.
Olika omständigheter gjorde att vi inte kunde träffas för den här intervjun, så Johan sitter i bilen de knappa 20 milen mellan hemmet i och kontorspositionen i Hästsportens Hus under en onsdagmorgon. En vanlig pendlarmorgon skulle man kunna säga. Kvällen före har han och hans hustru Anna för övrigt tittat igenom sommarsemesterplaneringen – och konstaterat att det blir en och annan travdag … då också.
– Jag kan skatta mig lycklig som har en fru som är lika intresserad av det här som jag, annars hade tillvaron knappast fungerat. Själv har jag trav som mitt DNA, och har varit så hela mitt liv, och jag och Anna kom väl fram till att det åtminstone blir tio V75-omgångar vi kommer att åka på i sommar, och utöver det mycket andra tävlingar…

Ja, det är trav som gäller i princip dygnet runt för den 40-årige Skellefteåsonen. När vi ett par dagar senare hörs igen finns han hemma på landet i myllan utanför Gävle. Mitt bland dels en ivrig treårig dotter som vill iväg tidigare till Gävletravet än föräldrarna tänkt sig (jag försöker här hävda att dottern verkar vurma för den tidiga V75-starttiden…), dels svärfadern Janaxel Näsmans hästar i hagarna alldeles runt hörnet. Johan går omkring på gården med dottern i vagnen och hälsar samtidigt plötsligt på Stickan, en ostartad treåring efter Järvsöfaks som går i hagen och kvastar.
Det är alltså hästar och travsport i det närmaste dygnet runt som gäller för mannen som nu är inne på sitt tredje år som generalsekreterare och ”högste hönset” på Svensk Travsport. Efter många år som journalist, mestadels på Kanal75, tog han i augusti 2013 det – åtminstone i sträcka räknat – korta klivet in på ST. Då i en ny roll som biträdande generalsekreterare till den dåvarande ”ordinarie” Ulf Hörnberg.
Och inte visste väl Johan då vad som komma skulle…
– Det var naturligtvis inte väntat att Ulf skulle säga upp sig och att jag bara kort senare att jag tillsattes som biträdande generalsekreterare skulle tillfrågas att ta över efter honom. Utifrån min tidigare kompetens har det naturligtvis inneburit att jag har behövt lära mig saker, att det funnits svårigheter och frågetecken längs vägen, och det har som jag sade tidigare varit en process att sätta rollerna i organisationen. Dessutom har Svensk Travsport under den här perioden börjat rusta för en eventuellt ändrad spelmarknad, när ATG blir ett helägt dotterbolag på en licensmarknad kommer det innebära att vi också får ett delvis förändrat uppdrag.

Drygt två år senare känner han i alla fall viss medvind. Det medger han. Även om Johan som den positiva människa ju gjort sig känd för – och ibland kritiserats för att vara alltför naiv och optimistisk – brukar vara uppåt så blåser det trots allt mer åt rätt håll nu.
Lägg därtill att vi står med travets mest glansfulla period framför oss i största allmänhet, och den allra största veckan och helgen i synnerhet. Kanske är travet på lite bättre humör för dagen…

Ja, så vem vinner Elitloppet på söndag?

– Jag tycker till att börja med att Markus Myron kommit helt rätt med loppet i år, och på något vis tycker jag att

 

Nuncio är värd att vinna. Och tror, som så många andra, mest på honom. Har vi förresten inte pratat för lite om Nuncios prestation ifjol? Herre gud, Ata Star L:s lopp i Treåringseliten 1987 snackar vi fortfarande om … men Nuncios lopp i tredjespår runt om – i Elitloppet! – ja jag kan faktiskt tycka att vi har berört det för lite…

Avslutar Johan Lindberg.
Innan en dag på gamla hemmabanan i Gävle väntar.
Ja, ännu en av alla dessa dagar i travsportens tjänst.

Kusken som hyllades på stallbacken

Förr i tiden räckte det för en utsänd reporter att ta med sig en reseskrivmaskin, av märket Facit, en bunt manuspapper samt ett anteckningsblock i bagaget.

Numera krävs andra attribut, mobiltelefon, hörsnäcka, mikrofon, inspelningsapparat och inte minst en dator. Allt skall ju gå så djäkla snabbt, läsare, lyssnare och tittare skall matas i realtid, som det så vackert heter.

Vinnarkusken hinner inte lämna sulkyn innan snabba, ambitiösa reportrar sticker upp micken i näsan och skall ha den första kommentaren; Helst en illa genomtänkt.

Dessa uttalanden skall sen blixtsnabbt förmedlas till de som sitter vid sin dator eller med sin smarta telefon i högsta hugg. Jag vet inte hur många tidningar som sände direkt från Solvalla. Den enda som saknades var väl egentligen bara Arvika Nyheter.

Annat var det förr. Då fanns tid för eftertanke och reflektion. Man kunde i lugn och ro ta sig till hotellet, plocka med sig en kaffe (eller en öl) upp på rummet för att där skriva ned sina artiklar från Elitloppet. Det var gott om tid till deadline, tidningen skulle ju inte komma ut förrän dagen efter.

Visst fanns det stunder även på den tiden då allt skulle gå fort, för fort. Som när matcherna i Champions League helt plötslig skulle sparkas igång på den bästa tv-tiden 20.45. Då blev tiden knapp mellan matchens slut och deadline. Speciellt när sura vaktmästare i Istanbul släckte ned ljuset på pressläktaren i protest över att Galatasaray hade förlorat mot IFK Göteborg.

Dagens speedade journalistik är både på gott och ont. Naturligtvis är det bra med snabb rapportering, samtidigt kan det gå lite väl snabbt ibland. I söndags åsåg jag när en smått irriterad elitloppsvinnare snäste av en påflugen reporter:

”Du får vänta lite, jag är upptagen i en annan intervju”.

Jag vill inte påstå att det var bättre förr – men det var lugnare.

Mitt bland alla lätt springande reportrar med mickar, kameror och datorer påmindes jag om en svunnen tid. Flera av travsportens gamla kämpar fick vara med och smaka segerns sötma på Solvalla.

Alla mest glädjande var Kaj Widells seger med Spitcam Jub i söndags. Det tyckte uppenbart fler än jag, många ville krama om och gratulera ”Kajan” när han återvände till stallbacken. Kaj är ju en kille som åkt hissen upp och ned genom livet, men som alltid tar sig upp igen.

Tidigare på söndagen hade Torbjörn Jansson vunnit tre lopp – det uppskattades också av många. Torbjörn och Kaj var ju en gång i tiden ett par som lovande lärlingar hos Gunnar Nordin.

Till sist: I slutet av söndagen blev känslorna inombords aningen tilltufsade. Jag tog farväl av min vän Maffioso Face som gett mig så många glädjestunder. Framför allt under det senaste året när han höll till i Frankrike. Av speciella skäl är nu Maffioso Face såld. Jag har dock försäkrat mig om att han kommer till ett ”gott hem”. Efter tävlingarna i söndags tog Antti Ojanperä, han som tränar Jokivarren Kunkku, med sig sitt nyförvärv hem till Finland. Jag håller tummarna för att ”Maffe” även skall kunna glädja de nya ägarna.

Stig H Johannson gillade inte sin biroll

Helt plötsligt försvann Stig H Johansson ut ur rutan. Den mest populäre experten, som nu saknas av många fick nog, han gillade helt enkelt inte den biroll han helt plötsligt fick spela.

Det är ett av de ämnen vi pratar om i veckans podd som naturligtvis mest handlar om den fantastiska travhelg vi nyligen har upplevt – och kanske det bästa Elitlopp som någonsin har kört. Med den så härlige Nuncio.

Ett lite mer trivialt ämne är kuskarnas dressar där världens främste expert på just det området rankar sina fem favoritdressar. Bland dom finns en riktig skräll med. Vilken är Henriks favoritdress, och vilken är Perssons?

Och så lite om Sweden Cup som en av oss inte gillar: Lägg ned!