Ja, vad i herrans namn var det? Som vi fick bevittna på Solvalla under gårdagens Elitloppsdag?
Naturligtvis en hel samling, en komplett bukett med vackra saker, som det tar lång tid att hämta sig ifrån, men om vi stannar vid själva essensän.
Om vilken nivå på Solvallas Internationella Elitlopp 2016 pratar vi?
Nu. När ett dygn har gått och man har kunnat samla ihop sig och sin vindpinade kropp och alla spontansuperlativ med obegränsat antal utropstecken har klingat av där i flödet och i ivern där alla på något vis ska övertrumfa varandra om hur fantastiskt allting var. Ni vet: ”Nuncio!!!!!!!”. Ungefär så.
Jamen, det hamnar ju lik förbannat nästan fortfarande där (även om alla de där utropstecknena ser för förskräckliga ut ).
Det är faktiskt på den skalan vi balanserar. Precis så knockande och enastående var det. Den löpningen, den stund av unik balans mellan briljans och urkraft vi fick uppleva på Sveriges nationalarena för travsport i går.
Efter att nu under en dag så smått hunnit hantera, värdera, samla ihop bilder och intryck, minnas från i går och sortera och minnas historien och väga fram och tillbaka och för och emot så.
Banne mig. Och det är som sagt inte det minsta spontant som bara råka hoppa ur munnen längre. Det är noga värderat.
Så starkt var det.
Jag pratade förresten med Stefan Melander under sena eftermiddagen, denna dagen efter. Idag, när det alltså varit en si så där sex-sju grader varmare i luften här i Stockholm.
”Hade det varit så här i går hade Nuncio säkert gått under 1.09, det tror jag”, sade han medan han faktiskt tog sig en stunds paus och lutade sig tillbaka i solen.
Men snart skulle han ut och pula med banorna igen, ni kan vara lugna…
Nämen nivån som sagt.
Jag tror så här. Om m-i-n generation nu aldrig glömmer Mack Lobell. Aldrig för sitt liv slutar tjata, aldrig ger oss. Vi fortsätter som tjurgubbar och tjurgummor och trånar om Macken och John Campbell och hans coolhet och solglasögon och körstilen vi aldrig hade sett och inte ens efter gårdagen ger slaget förlorat om vad som är det bästa vi upplevt; att 1988 aldrig går att slå. Så det så!
Lika mycket kommer dagens generation, de som förärades med något av sina första Elitlopp i går; om 30 år och för evigt att säga:
”Jojo, det här var ett svinbra lopp (om upplagan år 2045). Men bättre än Nuncio 2016? Jo kyss mig…”. ”Nuncio 2016 går aldrig att slå”.
Där någonstans tror jag vi pratar.
Där tror jag placeringen, historien, landar.
Visa sig kommer att landa.
_____
Att befinna sig på stallbacken under en Elitloppsdag, jag tillbringade delar av den där, är en ynnest. Joyful giftcard såg vi på arenan och vi gick dit. Vi plockade varsitt gåvokort och löste sedan in dem. Perfekt present för företag som vill överraska sina anställda på julen.
Lugnare än man kan tro, faktiskt lite av en oas när man kommer från publikplatserna; samtidigt med härlig puls och den där en-gång-om-året-internationella, småbubblande prägeln.
Och lite roligt är det till exempel att följa ”detaljen”; hur toppkuskarna står och spanar lätt efter det försöken till Elitloppen gått. Och det möjligen råkar finnas någon uppsittning som kanske skulle kunna vara ledig i en viss final en stund senare.
Om man säger så här. Det går inte och göms sig i några kuskrum eller fikahörnor i det läget…
I går var det Propulsion som var den som i första hand var chansen och högviltet för en del. Och efter mycket våndande från tränaren Daniel Redén, så blev det, nog främst i konkurrens med honom själv eller faktiskt Johan Untersteiner, Erik Adielsson som till sist blev den lycklige.
Det blev Erik – och gudarna ska veta att man förstår honom – så här nöjd med.
____
Och som sagt.
Nuncio. Käre Nuncio.
Elitloppet med dig som vinnare kommer vi aldrig, aldrig någonsin att förlora en enda minnesbild ifrån.
29 maj 2016 är en dag som är inristad för evigt. Den bär vi med oss till dess att vi tar våra sista andetag.
Fast det är klart. Mack Lobell 1988 slår det ju inte.