Gör vinnarcirceln till spelfri zon

Jag har skrivit om det tidigare om åren, haft viss debatt om det i omgångar, åtminstone flyktiga sådana i mindre sällskap och sammanhang och man stånkar på ett tag och strider ett slag … men så går tiden och allting fortskrider och ebbar ut och man orkar liksom inte ta ”alla” kamper precis jämt och hela tiden och allting liksom fortsätter i sin gilla gång och till slut tänker man knappt på det … det blir någonting som det tydligen bara ska vara … ett skval, ett givet inslag, som en reflex, som på order, som på given signal.

”Jaha, du kör tre till under kvällen, vad tror du där’rå”?

Känns DEN möjligen igen?

Men. Så väcks man. Någonting händer, någonting sparkar igång en igen, och för en stund sedan under denna i Skåne lite halvmulna sista julidag kom saken upp (från Linn Andersson) på twitter, kring en vinnarcirkel i landet, oklart vilken och det spelar i stort sett ingen roll för det ser likadant ut i princip överallt.

Jo, för vet ni vad. Är det inte dags att vinnarcirklarna på travbanorna blir fredade från spelrelaterade konversationer?
Fridlysta. Förbjuden mark. En gång för alla banne mig.

Det är ju inte direkt så att vi saknar andra forum för den biten. Om man säger så. Och många banors spelexperter bjuder i internteven på toppeninfo och initierade kunskaper och analyser och har ingenting med det här att göra. Det finns väl tillräckligt med tid för det ändå?

För vi säger som ägare, som tränare, som uppfödare, till och med som kusk även om jag inser att varje seger för de stora inte kan hugga till i magen lika mycket varje gång; men alltså … man kämpar, föder upp, köper in, har tålamod, har tålamod som satan och lite mer därtill och det är skador och ”bara fyra månaders vila och sedan ska hen såklart tränas upp igen också så du får nog räkna med det dubbla i alla fall, men hen är värd att vänta på, jag lovar!” och det är ännu mer tålamod och väntan och startgalopp i comebacken och sedan dåliga spår några gånger efter det och en ny skada och det här håller inte så det får lov att bli nytt inköp, ny individ att ödsla kärlek på och ett par års väntan ytterligare på start på denna nya häst och vi kan hålla på ett tag ytterligare, det vet alla som ägt en travhäst eller flera … men! Så! Ja, så jädrar i mig.

En dag händer det! Formen verkar sitta där. Benen har hållit och det dras spår ett och det fås rygg ledaren och luckan kommer och det fullkomligt ofattbara inträffar.

Drömmen. Ögonblicket. Stunden man väntat på i åratal. Ett halvt travliv för vissa till och med kanske.

Och vinnarcirkeln, det skas till vinnarcirkeln, och just vi och vår älskling ska stå i fokus, äntligen, äntligen, i den här drömmen som vi suktat efter.

Och så kommer den. Inte sällan nästan på en gång, och jag vet att det finns några – absolut bäst är Kristoffer Jakobsson på Åby – som håller det undan så gott det går (och brukar kunna få kritik för det), men väldigt mycket oftast kommer den och det väldigt snart:

”Jaha, du kör tre till under kvällen, vad tror du där’rå”?

Och den uttråkade kusken tror att han kanske kan vara med där framme om det skulle klaffa jättemycket under vägen jo för hästen kändes i alla fall precis som han skulle i värmningen.

Så är det verkligen helt omöjligt?

Att vi jobbar för att göra vinnarcirklarna – i samband med segerceremonier efter loppen – fredade från spelrelaterade konversationer?

Att det är den enda lilla, lilla plats där ägarna, vinnarna, hästarna som just – många gånger som sagt äntligen – sprungit först över mållinjen … fullt ut sätts i fokus.

Är de inte värda det? Den stunden. Var och en av dem, alla med sin egen historia, sitt liv, sin dröm.

Stor sympate för Johnny Takters beslut

Igår meddelade Johnny Takter att han tar en paus från travet. Han känner sig trött och sliten,

Efter beskedet har många visat sin sympati för beslutet. Folk från hela Sverige, från Danmark, Norge och Finland uttrycker respekt och beundran. Samtidigt som de hoppas att Takter är snart är tillbaka i sulkyn.

 

På twitter skriver signaturen PatP:

”Brist på motivation. Ja, Johnny är en känslomänniska. Och en paus att ladda om är nog inte fel.”

Här har vi samlat ett urval av kommentarer på Facebook och på Twitter.

 

Berndt Lindstedts son gör succe som hästägare

Pappa Berndt Lindstedt var en av världens bästa och mest framgångsrika kuskar, med segrar i Elitloppet och Prix d´Amerique. Dessutom en mängd stora segrar i Nordamerika.

Nu kan den nyblivne 80-åringen Berndt njuta av sonen Kalle Lindstedts framgångar som hästägare. Igår vann Kalles femåring Bering i Cagnes-sur-Mer. Det var hästens tionde seger på 17 starter.

Bering äger Kalle Lindstedt tillsammans med sina kompisar Daniel OlenklintKarl Ahlberg och Christian Bönnelyche.

Efter tre raka galoppmissar vann Bering senast och tog igår sin andra raka seger. Han var då i ledning under större delen av loppet och vann lätt med Christophe Martens i sulkyn. Christophe tränar hästen tillsammans med sin broder Vincent Martens. Igår var förstapriset 12.600 euro och totalt har hästen tjänat cirka 750.000 kr.

Franskfödde Bering, med Sam Bourbon som pappa, inledde sin karriär hos Stefan Hultman där det blev två segrar på fem starter. I slutet av förra sommaren flyttades Bering till bröderna Martens. Där har Bering vunnit sju segrar, en i Belgien och sex i Frankrike. Det är faktiskt så att Bering inte har förlorat något felfritt lopp för Martens.

Mellanbilden: Pappa Berndt med Catharina Lundström och sonen Kalle.

Den mest osexiga vi har

Västerbo Highflyer.

Hur bra är han egentligen inte?
I princip vareviga gång, i varje start; alldeles rasande bra, och jo jag vet, lördagens gulddivision i ett bitvis åskregnpiskande Bollnäs var absolut inte den snitsigaste vi skådat och det var konstiga förhållanden och lite av bromstävling till slut och allt det där, men ändå. Han rundade hela rackarns gänget från kön.
Och i övrigt, om vi bortser från dagens start: han gör nästan jämt strålande ifrån sig, på högsta nivå – samtidigt på något konstigt vis så närmast totalt i skymundan och i periferin.

Ja, jag utnämner fuxen härmed till Sveriges just nu mest osexiga elithäst!
Och då är han ändå snygg. Och vacker. Fin på alla sätt.

Men ingen bryr sig på riktigt om honom. Inte sant? För vissa hästar vill det liksom bara bli så här. Som en småstabbig mittback eller defensiv mittfältare ingen har vett att uppskatta fullt ut.

Vi körde inbjudningsloppet Hugo Åbergs Memorial i veckan som gick. Jag tror inte att Jägersro ägnade Västerbo Highflyer en endaste liten tanke … trots att han kom från en smått, om inte andlös så i alla fall smattrande insats i Årjäng, trots att han tveklöst hade kunnat peta bort någon annan i det kompletta fältet på såväl klass som form. Det var ju inte så att världens stjärnor rusade mot Malmö direkt.
Och trots att Västerbo Highflyer svarade för flera 1.09-tider ifjol, trots att han i den vevan vann en avdelning av Åby Stora Pris.
I Östersund stora lopp, Jämtlands Stora Pris, för någon dryg månad sedan ramlade han som vanligt anmäld in som näst sista häst och ja, minns någon ens att han var med?
I Kalmar dundrade han 1.08 sista 800 från absoluta kön som tvåa bakom B.B.S.Sugarlight, noterade någon?

Elitloppet – fanns han med på topp 100-listan?

Varför är det så här då? Varför blir det så här för vissa?
Visst, han tillhör snäppet under den absoluta supereliten, kan inte rankas bland de allra bästa, men i det gänget ingår ju en himmelens massa andra också.

Åttaårig valack, fux, fallen efter Look de Star, kämpat sig fram sakta men säkert, nej visst – alla glamorösklockor ringer ju inte. Så är det.
Dessutom är det knappast någon fördel för hans status att han tillhör ett visst Stall Zet och Daniel Redén. Jag menar, hamnar han ens på topp-fem i egna stallet? Topp sju?

Hade han istället varit stjärna hos någon annan, kanske mindre tränare, troligen betydligt mer i fokus därmed, hade situationen möjligen varit annorlunda. Efter det sista loppet som kördes lottades det ut powerbanks med hästens tryck på. Vi har inte sett det tidigare att kusken själv lottar ut gåvor men det var en kul grej och vi hoppas på att fler kuskar gör likande. Powerbank med tryck finner ni på www.tsreklam.se

Nu får han nog vackert istället gneta på. Kämpa vidare. Vinna guldlopp lite både nu och då, fortsätta göra toppinsatser som ingen ser och … kanske gotta sig åt de här raderna en stund.
För de tyckte jag banne mig att han var värd.

Sveriges mest oglamorösa och osexiga stjärna.

Men lika mycket fantastiske Västerbo Highflyer.

Johnny Takter tar en paus

När jag i måndags träffade Johnny Takter på Lutfi Kolgjinis auktion i Våmb var det inte den Johnny jag är van att se. Han var inte den där eftertänksamme Johnny som ofta har något klokt att säga. Istället dämpad och återhållsam.

När jag frågade Johnny om han skulle åka till USA för att köra åt lillebror Jimmy Takter under storloppsdagarna på Meadowlands fick jag ett undvikande svar:

– Jag vet inte, har inte hört något från Jimmy om det.

Att Johnny inte var nöjd med sina resultat på sistone blev tydligt efter några minuters samtal. Han kände sig sliten, den riktiga kuskformen fanns inte där. Glädjen saknades, liksom lusten,

– Det går tungt för mig i loppen, jag presterar inte tillräckligt bra som kusk.

Efter tisdagens stortävlingar på hemmabanan Jägersro, där det blev en tredjeplats som bäst, lämnade Johnny återbud till flera tävlingar. Bland annat till dagens V75-omgång i Bollnäs.

I kväll kom beskedet från Johnny att han tar en paus. I ett öppet brev, via Kanal 75, skriver Johnny Takter:

”Det är många som frågar varför jag inte körde i Bollnäs i dag.
Det finns ett enkelt svar på den frågan – jag måste ta en paus från travet ett tag.
Sedan jag var 15 år har jag inte haft mer än en veckas sammanhängande semester. Det här är inget gnäll från min sida – jag har i många avseenden ett underbart liv och får syssla med det bästa jag vet.
Men just nu har den rätta motivationen försvunnit. Då kan jag inte prestera på den nivå som både mina uppdragsgivare och jag själv kräver. Därför tar jag en paus nu.
Jag hoppas givetvis att det ska bli en kort paus.
Men det får ta den tid det tar – att hitta tillbaka till glädjen i travet som för mig är en förutsättning för att göra bra insatser i sulkyn.”