Olle om otäcke olyckan: ”Kunde gått riktigt illa”

Att livet inte bara är att ta för givet, att det kan ta slut snabbare än vi anar och om dess förgänglighet och skörhet, det vet vi alla innerst om.
Men vi är rätt duktiga på att försöka förtränga det.

Och kanske är det väl bra det. Kanske hade det inte fungerat annars.

En som hur som helst blev varse de små marginalerna i helgen var Åbyprofilen Olle Elfstrand. När han i lördags skulle ha en trevlig eftermiddag med travtittande och V75 hemma i Nossebro var istället olyckan framme. Olle tog en tur med sin fyrhjuling innan travet skulle igång – och välte helt sonika med den.
– Det gick lite för fort helt enkelt, och det var rätt stor dramatik måste jag nog säga. Jag fick dels en rejäl spricka vid tinnigen, dels en i huvudet, och det kunde verkligen gått riktigt illa, berättar en medtagen Olle (bilden nedan tillsammans med dottern Mimmi), fast ändå med gott mod, från sjukhuset i Alingsås där han ligger kvar för observation.

Olle Elfstrand och Mimmi

Huvudet är röntgat, läkarna har gjort grundliga kontroller, men varken funnit några inre blödningar eller något annat allvarligt.
– De säger att jag hade tur, och så var det nog, det var små marginaler. Nu säger läkarna att jag nog får åka hem i morgon, men jag är knappast tillbaka i någon fart att tala om den här veckan. Jag är trött och det känns onekligen vad man har varit med om. Det är också tufft för en sådan som jag som är van vara igång sju dagar i veckan, fortsätter 75-årige Olle, som har A-licens fortfarande och 18 hästar i träning.

Han missade därmed Elitloppet i söndags, men har sett det hela i efterhand.
– Nuncio var som vanligt fantastisk och det var kul att se. Elitloppet var tuffa grejer som vanligt, det får man säga, avslutar Olle.

Lindberg ”inga travbanor kommer läggas att ner”

Johan Lindberg lovar att inga travbanor kommer att läggas ned så länge han är generalsekreterare då externa finansiärer har gått in och hjälpt till. http://www.reducero.se är en av dessa aktörer som de pratats om.

Föränderligt. Roligt. Lärorikt.
Så sammanfattar Johan Lindberg sin tid hittills som ST:s generalsekreterare.
Och – kokande.
– Önskade jag ha ett lugnare liv skulle jag göra något annat. Travsporten bara måste vara kokande.

För skulle det vara något annat än just flödande, ständigt puttrande … just kokande, så skulle travsporten inte må så pass väl som den trots allt i förhållande till andra länder gör. Här i Sverige. Menar Johan Lindberg.
– Om inte passionen, debatten fanns, om inte så många tyckte och var engagerade, om det var tyst … det vore såklart så mycket sämre. Och tråkigare. Om man säger så här; jag tror det är lugnare i travsportens Danmark… Och jag vill verkligen inte klanka ner på något annat förbund, men nog anar jag att det är ganska tyst på Bouleförbundet, och så skulle i alla fall inte jag vilja ha det.

För jo. Det är mycket diskussion i travsporten nu. Kanske mer än någonsin. Det tycks mycket, och det tycks väldigt mycket om Svensk Travsport (ST). Till exempel hur tokigt det styrs, att det står sig svagt mot och ligger i ATG:s händer, medan vissa – en annan sida skulle man kanske kunna säga – anser att det okynnesgnälls något så in i bängen mycket.

Så hur står man då egentligen ut, när det ständigt ”vevas” och ständigt tycks, ofta kring ens egen person? 
– Jag kan absolut bli ledsen och ta illa vid mig ibland, i alla fall när jag ser kritiken som orättvis i krönikor och sociala medier. Visst är det så, men samtidigt var jag förberedd på vad som komma skulle när jag gick in i det här, eftersom jag kom in när travsporten befann sig i en tuff period. Fast som sagt: i det stora hela – engagemanget är fantastiskt.
Är det inte bara så man måste säga?
– Nämen, jag tycker verkligen det. Vi har varit inne i en besparings-, förändrings- och förbättringsprocess, det har tagit sin tid att hitta vägen i hur Svensk Travsport ska arbeta. Men nu känner jag att vi börjar hitta rätt. Vi har en delvis förändrad organisation på Svensk Travsport och det finns en tydlig plan som vi nu tillsammans ska jobba för att förverkliga. Man ska veta att strategin med pokalåret också gått mycket stick i stäv med hur travsporten tidigare arbetat. Då har man liksom mer satt in punktinsatser längs vägen, det här är en helt annan medveten väg och uppgörelse. Det har nog bidragit till att människor känt oro.
ÄR ST för svagt?
– Nej, jag håller verkligen inte med om det. Vi har som sagt varit inne i ett förändringsskede, där ATG valt en offensiv linje, och förändringar är en svår sak. Nu står vi snart inför en stor möjlighet, att göra en rejäl nivåhöjning i den svenska travsporten

Och då är vi där. Pokalåret. Det så omtvistade och heliga som ska komma 2018. Ja, och att pokalåret i-n-t-e ska infrias är ju efter Johan Lindbergs bevingade ord – och om man ska tro dessa – under en paneldebatt härförleden milt uttryckt ytterst långsökt. Där han jämförde det med att det i princip är lika stor risk att månen ramlar ner – som att pokalåret inte blir av.
Och han är lika säker idag, med tillägget: ”om månen ramlar ner har vi betydligt större bekymmer”.
– Pokalåret blir av. Och det är klart att det efter en lång defensiv period ska bli otroligt kul och skönt att få bli lite offensiv, jag tror att de flesta människor är bäst i sådana lägen. Så det ser jag mycket fram emot.
Och på tal om det så annonserades det ju på en presskonferens i fredags hur en del av pengarna ska fördelas. Ett budskap nog få har missat.
Att treåringsloppen på svenska travbanor kommer att uppgraderas rejält just 2018.
Från dagens nivå – där den överlägsna majoriteten ligger med ett förstapris i spannet mellan 10.000-50.000 kronor växlar det 2018 upp till att inget, inte ett enda, lopp för treåriga hästar i landet ska ha ett lägre förstapris än 50.000 kronor.
Med två undantag: på Bergsåker, Jägersro och Åby kommer inget lopp att understiga 60.000 kronor och på Solvalla – aldrig under 70.000 kronor! Och med breda skalor, och med åtta priser i alla lopp.
– I det stora hela har det mottagits fantasiskt väl. Och det är klart att det känns lite som en lättnad just nu. Jag har till exempel pratat med Lutfi Kolgjini, som ju haft sina synpunkter på oss ett tag, och som uttryckte – ”äntligen”! Och lade till: ”fan Johan, då har du ju jobbat ändå”, berättar Lindberg och skrattar.
Kommer det fler besked om pokalalårets ”fördelning” i år, och i så fall när?
– Ja det gör det. Gissningsvis dock inte förrän oktober-november. Däremot kommer det nyheter kring lite andra roliga saker under sommaren, kan jag avslöja, som handlar om pengar utöver pokalåret.

Om vi tittar på några andra politiska frågor…
Kan det bli aktuellt att lägga ner banor i en nära framtid?
– Nej!
Svaret från Johan Lindberg kommer lika snabbt som bestämt. Lite som att slå in en spik i en gipsvägg. Ja, närmast reflexmässigt.
– I förhållandet mellan vad vi skulle spara i pengar på att lägga ner ett antal banor till hur vi skulle riskera att slå ut intresset i de områdena, så är det alldeles för lite. Ta banorna i Häslingland till exempel, som ofta nämns i de här sammanhangen. Där det finns väldigt många travhästar, många intresserade människor, och ST:s styrelse uppfattning – som jag delar – är att travsporten ska fortsätta vara stor. Då är det, tror vi, ingen bra idé att lägga ner travbanor och riskera hämma intresset i dessa regioner. Däremot kan ju strukturen, själva formen på hur banorna tävlar, ändras. Precis som hela samhället hela tiden gör likadant. Men lägga ner banor – nej.

Hur ser du på förhållandet mellan utbud och efterfrågan i tävlingsstruktren?
– I början av 2000-talet hade vi 1.030 tävlingsdagar. I år ligger det på strax under 900, och det kommer att se ut ungefär likadant nästa år. Om vi enbart skulle köra de lönsammaste dagarna på ett travår, där en del tycker att tillväxten och framtiden ligger, då går travet mer och mer från att vara en sport till att bli en industri. Och det tror inte jag vore bra.

Solvallas situation, i en tävlingsstruktur där man är förpassade i ett läge där man dels i stort sett bara har enbart V86 Xpress-delade onsdagar i kombination med lunchtävlingar, ofta relativt lågklassiga, på fredagar, har varit kraftigt ifrågasatt. Johan säger nu att det är självklart att travsporten nu faktiskt måste hitta en bättre lösning för landets nationalarena:
– Du hade själv ett förslag nyligen om att flytta Solvallas fasta dag till en måndag. Till en ny dag, med nytt spel. Spontant kunde jag då känna: ”det här är bara att göra”. Men sedan finns det så många fler aspekter, där till exempel Halmstad, Färjestad och till viss del Mantorp sedan länge har måndagen som sin fasta dag. Vad innebär en Solvalla-flytt för dem? Jag vet inte ännu var vi landar, med helt klart är det på det viset att Solvalla har en för stor andel Xpress-tävlande per år.
Och fortsätter:
– Det jag också just nu kan tycka är fel med Solvalla är att vi har alla typer av tävlingar där. Bredd, medelklass – och elit. Jag tror att man mycket väl kan fortsätta med bredd någon gång ibland, låt säga någon söndagförmiddag i månaden. Men kanske hoppa över mellantinget, låta banor i närområdet köra den typen av tävlingar. Och så låta Solvalla vara mer av en ren elitbana i övrigt.
Ser vi alltså därmed en förändring på Solvallas struktur 2017?
– Jag kan inte säga det just nu, tävlingsprogrammet för nästa år planeras för fullt för närvarande. Men ja… någon form av förändring kan jag nog säga att det blir.

Och vidare det här med ”gnällandet” då. Frustrationen, den återkommande oron. Vad kan det hela bero på, mer än att folk givetvis är i sin fulla rätt att tycka vad de vill.
Johan är inne på att en anledning är att travsporten totalt sett i hög grad är en hybrid organisation. Där det dels på ena sidan finns en idéburen och ideel sida, dels – på den andra – en kommersiell. Lägg därtill att den dessutom har ett myndighetsuppdrag i botten, ja … då är det väldigt lätt att det blir krockar. Och rejäla sådana.
I det att de ideela krafterna ofta ser saker i ”här och nu”, medan det kommersiella blickar bra mycket längre fram i tiden. De båda sidorna har enkelt uttryckt totalt olika logiker i sitt tänk. Vilket alltså som sagt lätt innebär – krock.
– Pokalåret är den bästa uppgörelse som gjorts, det hävdar jag. Det vi däremot har gjort fel, eller där det har blivit tokigt, det är att vi inte haft resurser att förbättra tillräckligt längs vägen. Och det är som sagt annorlunda mot hur det fungerat tidigare i travsporten.
Johan tar ett exempel. Under hösten 2012 rättade man till en del prisskalor i treåringslopp. Ett tillskott på totalt tre miljoner, något som syntes omedelbart. Och aldrig har ST fått så mycket positiv feedback, berättar Lindberg.
Året därpå … en bit lite längre bort i tiden så att säga, så ökade prispengarna med totalt 33 miljoner kronor. Det var det knappt någon som ens noterade…

Om vi så grabbar tag lite ytterligare i det första av ingressens tre ord igen. ”Roligt”. Ja, för som Johan själv ställer frågan till sig själv(innan jag hinner göra det): ”hur fan kan han säga att han har världens roligaste jobb?”. För det gör Johan Lindberg ju med jämna mellanrum.
Och han lovar helt och ärligt att det också är med sanningen överenstämmande. Trots den rätt månghävdade och beska kritiken.
– Jag får så sjukt mycket energi – varje dag – av det här. Det kan handla om när jag ser en svensktränad häst vinna lopp någonstans i världen, eller när jag läser om en amatör som vinner lopp, och när jag hör Lutfi Kolgjini beskriva sin kärlek till hästen. Det ger mig så otroligt mycket kraft helt enkelt. Jag älskar verkligen det här.
Olika omständigheter gjorde att vi inte kunde träffas för den här intervjun, så Johan sitter i bilen de knappa 20 milen mellan hemmet i och kontorspositionen i Hästsportens Hus under en onsdagmorgon. En vanlig pendlarmorgon skulle man kunna säga. Kvällen före har han och hans hustru Anna för övrigt tittat igenom sommarsemesterplaneringen – och konstaterat att det blir en och annan travdag … då också.
– Jag kan skatta mig lycklig som har en fru som är lika intresserad av det här som jag, annars hade tillvaron knappast fungerat. Själv har jag trav som mitt DNA, och har varit så hela mitt liv, och jag och Anna kom väl fram till att det åtminstone blir tio V75-omgångar vi kommer att åka på i sommar, och utöver det mycket andra tävlingar…

Ja, det är trav som gäller i princip dygnet runt för den 40-årige Skellefteåsonen. När vi ett par dagar senare hörs igen finns han hemma på landet i myllan utanför Gävle. Mitt bland dels en ivrig treårig dotter som vill iväg tidigare till Gävletravet än föräldrarna tänkt sig (jag försöker här hävda att dottern verkar vurma för den tidiga V75-starttiden…), dels svärfadern Janaxel Näsmans hästar i hagarna alldeles runt hörnet. Johan går omkring på gården med dottern i vagnen och hälsar samtidigt plötsligt på Stickan, en ostartad treåring efter Järvsöfaks som går i hagen och kvastar.
Det är alltså hästar och travsport i det närmaste dygnet runt som gäller för mannen som nu är inne på sitt tredje år som generalsekreterare och ”högste hönset” på Svensk Travsport. Efter många år som journalist, mestadels på Kanal75, tog han i augusti 2013 det – åtminstone i sträcka räknat – korta klivet in på ST. Då i en ny roll som biträdande generalsekreterare till den dåvarande ”ordinarie” Ulf Hörnberg.
Och inte visste väl Johan då vad som komma skulle…
– Det var naturligtvis inte väntat att Ulf skulle säga upp sig och att jag bara kort senare att jag tillsattes som biträdande generalsekreterare skulle tillfrågas att ta över efter honom. Utifrån min tidigare kompetens har det naturligtvis inneburit att jag har behövt lära mig saker, att det funnits svårigheter och frågetecken längs vägen, och det har som jag sade tidigare varit en process att sätta rollerna i organisationen. Dessutom har Svensk Travsport under den här perioden börjat rusta för en eventuellt ändrad spelmarknad, när ATG blir ett helägt dotterbolag på en licensmarknad kommer det innebära att vi också får ett delvis förändrat uppdrag.

Drygt två år senare känner han i alla fall viss medvind. Det medger han. Även om Johan som den positiva människa ju gjort sig känd för – och ibland kritiserats för att vara alltför naiv och optimistisk – brukar vara uppåt så blåser det trots allt mer åt rätt håll nu.
Lägg därtill att vi står med travets mest glansfulla period framför oss i största allmänhet, och den allra största veckan och helgen i synnerhet. Kanske är travet på lite bättre humör för dagen…

Ja, så vem vinner Elitloppet på söndag?

– Jag tycker till att börja med att Markus Myron kommit helt rätt med loppet i år, och på något vis tycker jag att

 

Nuncio är värd att vinna. Och tror, som så många andra, mest på honom. Har vi förresten inte pratat för lite om Nuncios prestation ifjol? Herre gud, Ata Star L:s lopp i Treåringseliten 1987 snackar vi fortfarande om … men Nuncios lopp i tredjespår runt om – i Elitloppet! – ja jag kan faktiskt tycka att vi har berört det för lite…

Avslutar Johan Lindberg.
Innan en dag på gamla hemmabanan i Gävle väntar.
Ja, ännu en av alla dessa dagar i travsportens tjänst.

Kusken som hyllades på stallbacken

Förr i tiden räckte det för en utsänd reporter att ta med sig en reseskrivmaskin, av märket Facit, en bunt manuspapper samt ett anteckningsblock i bagaget.

Numera krävs andra attribut, mobiltelefon, hörsnäcka, mikrofon, inspelningsapparat och inte minst en dator. Allt skall ju gå så djäkla snabbt, läsare, lyssnare och tittare skall matas i realtid, som det så vackert heter.

Vinnarkusken hinner inte lämna sulkyn innan snabba, ambitiösa reportrar sticker upp micken i näsan och skall ha den första kommentaren; Helst en illa genomtänkt.

Dessa uttalanden skall sen blixtsnabbt förmedlas till de som sitter vid sin dator eller med sin smarta telefon i högsta hugg. Jag vet inte hur många tidningar som sände direkt från Solvalla. Den enda som saknades var väl egentligen bara Arvika Nyheter.

Annat var det förr. Då fanns tid för eftertanke och reflektion. Man kunde i lugn och ro ta sig till hotellet, plocka med sig en kaffe (eller en öl) upp på rummet för att där skriva ned sina artiklar från Elitloppet. Det var gott om tid till deadline, tidningen skulle ju inte komma ut förrän dagen efter.

Visst fanns det stunder även på den tiden då allt skulle gå fort, för fort. Som när matcherna i Champions League helt plötslig skulle sparkas igång på den bästa tv-tiden 20.45. Då blev tiden knapp mellan matchens slut och deadline. Speciellt när sura vaktmästare i Istanbul släckte ned ljuset på pressläktaren i protest över att Galatasaray hade förlorat mot IFK Göteborg.

Dagens speedade journalistik är både på gott och ont. Naturligtvis är det bra med snabb rapportering, samtidigt kan det gå lite väl snabbt ibland. I söndags åsåg jag när en smått irriterad elitloppsvinnare snäste av en påflugen reporter:

”Du får vänta lite, jag är upptagen i en annan intervju”.

Jag vill inte påstå att det var bättre förr – men det var lugnare.

Mitt bland alla lätt springande reportrar med mickar, kameror och datorer påmindes jag om en svunnen tid. Flera av travsportens gamla kämpar fick vara med och smaka segerns sötma på Solvalla.

Alla mest glädjande var Kaj Widells seger med Spitcam Jub i söndags. Det tyckte uppenbart fler än jag, många ville krama om och gratulera ”Kajan” när han återvände till stallbacken. Kaj är ju en kille som åkt hissen upp och ned genom livet, men som alltid tar sig upp igen.

Tidigare på söndagen hade Torbjörn Jansson vunnit tre lopp – det uppskattades också av många. Torbjörn och Kaj var ju en gång i tiden ett par som lovande lärlingar hos Gunnar Nordin.

Till sist: I slutet av söndagen blev känslorna inombords aningen tilltufsade. Jag tog farväl av min vän Maffioso Face som gett mig så många glädjestunder. Framför allt under det senaste året när han höll till i Frankrike. Av speciella skäl är nu Maffioso Face såld. Jag har dock försäkrat mig om att han kommer till ett ”gott hem”. Efter tävlingarna i söndags tog Antti Ojanperä, han som tränar Jokivarren Kunkku, med sig sitt nyförvärv hem till Finland. Jag håller tummarna för att ”Maffe” även skall kunna glädja de nya ägarna.

Stig H Johannson gillade inte sin biroll

Helt plötsligt försvann Stig H Johansson ut ur rutan. Den mest populäre experten, som nu saknas av många fick nog, han gillade helt enkelt inte den biroll han helt plötsligt fick spela.

Det är ett av de ämnen vi pratar om i veckans podd som naturligtvis mest handlar om den fantastiska travhelg vi nyligen har upplevt – och kanske det bästa Elitlopp som någonsin har kört. Med den så härlige Nuncio.

Ett lite mer trivialt ämne är kuskarnas dressar där världens främste expert på just det området rankar sina fem favoritdressar. Bland dom finns en riktig skräll med. Vilken är Henriks favoritdress, och vilken är Perssons?

Och så lite om Sweden Cup som en av oss inte gillar: Lägg ned!

Vad fasen var det vi såg egentligen?

Nuncio i vinnarcirkel Elitloppet

Ja, vad i herrans namn var det? Som vi fick bevittna på Solvalla under gårdagens Elitloppsdag?
Naturligtvis en hel samling, en komplett bukett med vackra saker, som det tar lång tid att hämta sig ifrån, men om vi stannar vid själva essensän.

Om vilken nivå på Solvallas Internationella Elitlopp 2016 pratar vi?

Nu. När ett dygn har gått och man har kunnat samla ihop sig och sin vindpinade kropp och alla spontansuperlativ med obegränsat antal utropstecken har klingat av där i flödet och i ivern där alla på något vis ska övertrumfa varandra om hur fantastiskt allting var. Ni vet: ”Nuncio!!!!!!!”. Ungefär så.

Jamen, det hamnar ju lik förbannat nästan fortfarande där (även om alla de där utropstecknena ser för förskräckliga ut ).
Det är faktiskt på den skalan vi balanserar. Precis så knockande och enastående var det. Den löpningen, den stund av unik balans mellan briljans och urkraft vi fick uppleva på Sveriges nationalarena för travsport i går.
Efter att nu under en dag så smått hunnit hantera, värdera, samla ihop bilder och intryck, minnas från i går och sortera och minnas historien och väga fram och tillbaka och för och emot så.

Banne mig. Och det är som sagt inte det minsta spontant som bara råka hoppa ur munnen längre. Det är noga värderat.
Så starkt var det.

Jag pratade förresten med Stefan Melander under sena eftermiddagen, denna dagen efter. Idag, när det alltså varit en si så där sex-sju grader varmare i luften här i Stockholm.
Hade det varit så här i går hade Nuncio säkert gått under 1.09, det tror jag”, sade han medan han faktiskt tog sig en stunds paus och lutade sig tillbaka i solen.
Men snart skulle han ut och pula med banorna igen, ni kan vara lugna…

Nämen nivån som sagt.
Jag tror så här. Om m-i-n generation nu aldrig glömmer Mack Lobell. Aldrig för sitt liv slutar tjata, aldrig ger oss. Vi fortsätter som tjurgubbar och tjurgummor och trånar om Macken och John Campbell och hans coolhet och solglasögon och körstilen vi aldrig hade sett och inte ens efter gårdagen ger slaget förlorat om vad som är det bästa vi upplevt; att 1988 aldrig går att slå. Så det så!

Lika mycket kommer dagens generation, de som förärades med något av sina första Elitlopp i går; om 30 år och för evigt att säga:
”Jojo, det här var ett svinbra lopp (om upplagan år 2045). Men bättre än Nuncio 2016? Jo kyss mig…”. ”Nuncio 2016 går aldrig att slå”.

Där någonstans tror jag vi pratar.
Där tror jag placeringen, historien, landar.
Visa sig kommer att landa.

_____

Att befinna sig på stallbacken under en Elitloppsdag, jag tillbringade delar av den där, är en ynnest. Joyful giftcard såg vi på arenan och vi gick dit. Vi plockade varsitt gåvokort och löste sedan in dem. Perfekt present för företag som vill överraska sina anställda på julen.
Lugnare än man kan tro, faktiskt lite av en oas när man kommer från publikplatserna; samtidigt med härlig puls och den där en-gång-om-året-internationella, småbubblande prägeln.

Och lite roligt är det till exempel att följa ”detaljen”; hur toppkuskarna står och spanar lätt efter det försöken till Elitloppen gått. Och det möjligen råkar finnas någon uppsittning som kanske skulle kunna vara ledig i en viss final en stund senare.
Om man säger så här. Det går inte och göms sig i några kuskrum eller fikahörnor i det läget…

I går var det Propulsion som var den som i första hand var chansen och högviltet för en del. Och efter mycket våndande från tränaren Daniel Redén, så blev det, nog främst i konkurrens med honom själv eller faktiskt Johan Untersteiner, Erik Adielsson som till sist blev den lycklige.

Det blev Erik – och gudarna ska veta att man förstår honom – så här nöjd med.

____

Och som sagt.

Nuncio. Käre Nuncio.
Elitloppet med dig som vinnare kommer vi aldrig, aldrig någonsin att förlora en enda minnesbild ifrån.
29 maj 2016 är en dag som är inristad för evigt. Den bär vi med oss till dess att vi tar våra sista andetag.

Fast det är klart. Mack Lobell 1988 slår det ju inte.

Det blir en duell i Harpers

I rollistan är Daniel Redén uppsatt på några biroller i söndagens skådespel. Innan dagen är över kan han mycket väl ha fått överta huvudrollen. Jag blir nämligen inte särskilt förvånad om Redéns Call Me Keeper vinner Elitloppet.

Jo, jag vet att Nuncio är med.

Redan i lördagens V75-omgång kan förresten Daniel Redén få spela en av huvudrollerna. I så fall kanske överraskande för många. Men inte för mig. Jag har svårt att förstå att Whitehouse Express House (V75-5) är så lite streckad.

När jag sen läser Solvallas program känns det som sockervadd i munnen, där är han rankad nia.

  • Harper Hanovers, som avslutar omgången, är naturligtvis omgångens mest intressanta lopp med ett halvdussin starka hästar. För mig är det dock bara två hästar som gäller. Frågan är om Åke Lindbloms Savuear kan stå emot franske Bird Parker som imponerade så stort när han vann i den senaste starten i Caen på 1.11,2 över 2.480 meter. Att distansen den här gången är 600 meter längre gynnar bara sonen till Ready Cash.

I förmiddags ströks favoriten i den första avdelningen, Donna di Quattro. Det innebär att bara tre hästar kan vinna loppet: Roses Glory, Moving On och Windy Ways (Redén här också?).

Talassio är stor favorit i den andra avdelningen. Jodå, han var bra vid segern senast. Men streckad på över 40 procent är väl ändå att ta i. Här finns många som kan vinna och mest intressant är den finska gästen Wasa Warrior.

  • Next To None Sib vann två imponerande V75-seger under april. Det har gjort honom till ganska klar favorit i den tredje avdelningen. Syn, säger jag. Båda segrarna är tagna över kort distans. Den här gången handlar det om 2.140 meter. För mig är Al´s Winnermede den mest intressant.

Le Miracle är en väldigt fin fyraåring som med all rätt är favorit i den fjärde avdelningen. Så har vi då det där med bakspåret. Därmed försvåras uppgiften rätt så rejält och med tanke på Eldrick Bokos fina löphuvud är det inte säkert att Le Mirage slår den hur som helst. Sen är jag ganska förtjust i Copimade som kanske kan ställa till med en skräll igen.

  • Basic eller Angel Rain kan vara hela frågan i den femte avdelningen. I så fall fördel till Basic som har det bättre spår. Samtidigt tror jag att Angel Rain är en minst lika bra häst, så osvuret är bäst.

Singelstrecket:

Whitehouse Express (V75-6).

Skrällbuden:

Roses Glory (V75-1), 4 Salong (V75-2), 10 Al´s Winnermade (V75-3), 4 Copimade (V75-4), 3 Dark Chocolate (V75-5), 5 Usain Henna (V75-7).

LP