Nästa söndag är det två miljoner kronor till vinnaren i det Svenska Travderbyt. Det dubbla om man valt premiechansningen.

I dag var det blott lite mer än en halv miljon i det danska Derbyt. Som i vanlig ordning kördes på det ljuvliga Charlottenlund i Köpenhamn.

Trots denna prisskillnad till vår fördel känns det danska överlägset det svenska. När det gäller atmosfär, status, tryck, puls, stolthet.

Så … vad hände med vårt Derby? Om man tittar i det stora hela.

När jag 1985 var på Jägersro och såg det så kallade Dunderderbyt var vi över 15.000 människor på plats. Det var det största som fanns, det fick jag lära mig tidigt.
Nu är vi ungefär en tredjedel på läktarna och tja, lite grann känns det hastigt och lustigt eller i alla fall som det sakta men säkert förvandlats till ett unghäst- och storlopp bland alla andra.
När andra stora arrangemang har klarat sig väl publikt genom åren – har Derbyt det sannerligen inte.

När blev det så här?
Varför?

Jag och Lennart tog upp ämnet i vår podd i veckan, och kom väl egentligen inte så långt.

Det jag kan i alla fall kan säga är att danskarna idag ännu en gång demonstrerade sin passion för SITT Derby. Som det största som finns i landet. Larviga internationella storlopp … vad är det… I jämförelse.
Segerkusken Rene Kjaer, som vann med favoriten Axel, kunde inte fatta att det var sant. Han var i sjunde himlen, ja i åttonde om det nu finns någon sådan.
Publiken ville aldrig sluta hylla honom.

Ja, platserna var som vanligt mäktigt fyllda på Lunden, som aldrig annars under året. Applåderna smattrade så pass att en tråkig datorskärm inte ens kunde ta bort stämningen; och ja … om man nu vanligtvis och under årets alla andra dagar inte är så avundsjuk på den danska travsporten … så är jag det omåttligt och gränslöst en dag som denna.

Eftersom jag för egen del i ett travsammanhang aldrig tycker att tiden står så still som när det kallas till start och bilen rullar inför Svenskt Travderby, den första söndagen i september.

Så, hur kunde det bli så här?