… och i alla fall i kombination med hur ens motståndare resonerar.

Jo för även om det blivit färre uppfödningar för varje år, men som vi naturligtvis hoppas är en trend som trots allt ska kunna vändas framöver, så är det ändå ett antal tusen föl som föds varje år.

Potentiella tävlingstravare i en framtid. I tusental. Och bland dessa tusen ska det sedan väljas ut, hittas, mätas, donas, värderas, vinnas budgivningar, köpas eller så småningom ”bara has tur” med att få in just den där fina hästen, och efter det ska kunnandet med hjälp av sina egna erfarenheter och ens kompetens plockas fram och tas ur dessa kroppar och kropparna ska hålla och det ska mås bra och inte åkas på skador i hagar eller boxar eller banor eller på en spik i gästbox på en bana och det ska inte fås infektioner och speciellt inte i fel lägen och så ska det börja flyta på, hur lovande en häst än må vara så kan det ändå uppstå saker som gör att det strular, det kan vara spår fyra i debuten och startgalopp och så ytterligare en störning på det och en stressad häst som det tar tid för att hämta sig ifrån och om det nu ändå görs det så när storloppen väl kommer, vi tar Oaks eller Kriteriet som ett exempel … så ska det först – oavsett hur stor talangen än då må vara – kommas med i kvalen och sedan ska det spårlottas till dessa och alla som vet hur mycket som kan inträffa i ett enda jävla lopp vet hur slak linan kan vara i just ett … kval.

Och så när det är över. När det är klart. Man har inkommit som etta eller tvåa och det blåses ut en lättnad så att Carolas berömda fläkt skulle stå sig slätt – ja då, då ska det fasen i mig lottas dessutom.
Då halas det fram bollar, bollar med siffror på. Som ska trilla ens väg. Man ska alltså till slut ha bondröta i en lottning dessutom.

Stefan fick med sin Darling Mearas, efter att hon kommit in i stallet som tvååring och sluppit det mesta av skador, strul och spikar i boxar och allt det där … efter kvalet till Oaks välja som tvåa av sex stycken tvåor. Han fick en boll med nummer två på. Och med ytterligare lite flyt visade sig kretsen kring hästen med en etta på välja spår tio, vilket därmed innebar att det hyggliga spår sex hastigt och lustigt var ledigt. Och med barfotabalans för första gången – jojomen, en liten chansning, apropå nya marginaler! – så visade sig vägen till ledning ligga öppen. Lite rulligt längs loppets väg visserligen – marginaler! – men lätt seger. Blev det ju.

Och visst, kanske Darling Mearas hade kunnat segerstrida från precis alla spår, från de flesta positioner, men med ”Undine-bollen” dragen ur tombolan, en sexa alltså – och spår tolv. Då vet i tusan väl?

Och Svante Båth, han drog fram en boll med nummer fem på, efter Kriterieförsökssegern med Deimos Racing. Lite av en nitlott kunde såklart tyckas, men med konkurrenter rädda för innerspåret lika mycket som en höjdfobiker cyklandes på Västerbron (något delägaren Calle Wihlborg tydligen förutsåg tidigt under lottningen och utropade ”JAA!” redan när spår
tre togs av en konkurrenterna) så stod Deimos Racing hastigt och lustigt på bricka ett.

Något som visade sig bli rätt bra.

Ja, herre gud. Dessa bollar också (och i kombination med konkurrenters val).
Som om det inte vore nog.

____

Jag vet. Såklart. Det är den här typen av marginaler i alla sporter. Ja, i hela livet. Hela tiden.

Men är det inte bara lite snäppet värre i travet ändå? En nivå ytterligare liksom?

____

En ny upplaga av ”Schyssta listan” kom ut under torsdagen.
Vilken visar att Tony Wallin, som vi tog upp i podcasten för ett par avsnitt sedan, fortfarande – fortfarande! – inte dragit på sig någon drivningsförseelse i ett travlopp sedan den 15 november – 2010! Under totalt 4.547 travlopp. Fantastiskt.

Han följs av Peter Eriksson (2012-10-15, 1.770 lopp) och Dagfinn Aarum (2011-11-08, 1.753 lopp).

Och hela listan kan ses här.

____

Okej. Inte fuska nu.
Ni får två sekunder att fundera över och haspla ur er svaret på frågan – vem vann Europaderbyt ifjol?

Så. Sluttänkt.

Okej, nu hade ni kanske tur.
Fast för två år sedan då? Och var avgjordes finalen då?

Jamen, är inte UET-derbyt det mest oengagerande storlopp som finns i den här sporten?

Borde det inte funderas kring det. Kring om möjligt annat upplägg. Om det kanske borde köras en annan tid på året (fast när då?)?
Om finalen kanske alltid skulle avgöras på samma bana – en bana som kan bygga något eget och exklusivt kring det? Jobba med det med någon slags passion.

Jag vet inte. Jag kastar mest ut lite.
Och vet bara att åtminstone jag – och uppenbart rätt många andra – bryr sig rätt begränsat som det är nu.

Och som det varit länge.

____

Klyschor är ju på något vis underbart och svårt att stå ut med på samma gång.
Tänk att till exempel den här sköningen bara pågår, vecka efter vecka, år ut och år in.

Aningens fnissig blir man faktiskt varje gång.
____

Stefan Persson berättade efter söndagens triumf att han hade haft Oaks i tankarna sedan typ samma dag som han fick in den ljuvliga Darling Mearas i träning. En anständig tid helt enkelt.

Och så tänker vi lite kring på om det kommit upp en sexa istället för en tvåa på en förbaskad boll när det väl så att säga var dags. När allting annat alltså satt ”på plats”.

Ja, jag skulle i alla fall en och annan gång ha vaknat genomsvettig mitt i natten efter lite drömmar om bollar om jag vore honom.

Spela på trav och få bonus hos CasinoFeber 

Torbjörn Jansson och historien kring Victor A.U. och dennes startande och tvingande ickestartande i veckan har väl få missat. Om någon ändå gjort det finns bakgrunden här.

Med det i sin dager lyfter det hela ytterligare en dimension sedan en läsare gjort oss uppmärksamma kring det faktum att Joakim Lövgrens Springover, efter bland annat en försöksseger, var inkvalad till bronsdivisionsfinalen på Solvalla i lördags. Hästen anmäldes däremot inte dit, utan till silverdivisionsfinalen – en (högre)klass han inte startat i under meetinget och därför inte kom med i.

Istället anmäldes Springover till ett bronsdivisionsförsök på Färjestad nu på lördag; ett lopp han egentligen – med samma startförbudsregler efter utebliven final som gjorde att Victor A.U. inte fick starta – EJ skulle fått.

Har Joakim Lövgren helt enkelt gått runt systemet för att han hellre ville starta på lördag istället för i finalen – eller skedde ett mänskligt misstag?
Ja, varför får Springover starta medan Victor A.U. inte fick (nu ska sägas att Victor A.U. inte hade kommit med på Färjestad även om han fått tillåtelse)?
”Regler är ju regler”, som det hette på Svensk Travsport runt Victor A.U. häromdagen.

Petter Johansson, sportchef på Svensk Travsport (ST), förklarar:
– Joakim Lövgren hade helt enkelt anmält till fel proposition, till silverdivisionen istället för bronsdivisionen, men det upptäcktes först när anmälningslistorna kom ut på travsport.se och då går det inte att ändra. Om vi hade tagit bort den tolfte hästen och lyft in Springover så hade det drabbat hästen och hästägaren som inte hade gjort något fel, samtidigt som de elva övriga ekipagen hade fått en ny motståndare. Däremot ansåg vi att Lövgren verkligen hade försökt göra rätt och hävde då anmälningsförbudet så att han kunde vara med på Färjestad, säger Petter Johansson.

Det hela blir ju extra delikat efter ”fallet” med Victor A.U. och Torbjörn Jansson…
– Det kan jag hålla med om, och det är en gråzon det här. Det är vi medvetna om, och vi ska se över regeln angående skyldighet att starta i en V75-final.

På vilket sätt?
– Jag kan personligen anse att V75 i sig är så attraktivt att vi inte ens ska behöva ha regeln överhuvudtaget. Att tränarna och hästägare själva ska kunna göra valet vart de vill starta, men som sagt – det borde vara så attraktivt i sig att vara med i en V75-final att någon skyldighetsregel inte ska behövas.

Går det att säga att det till och med är så det KOMMER att bli framöver?
– Ja, det skulle jag nog kunna säga. Det kommer sannolikt att bli verklighet inom en snar framtid, gör vi en ändring så sker den i samband med ett nytt V75-meeting, avslutar Johansson.

Nästa söndag är det två miljoner kronor till vinnaren i det Svenska Travderbyt. Det dubbla om man valt premiechansningen.

I dag var det blott lite mer än en halv miljon i det danska Derbyt. Som i vanlig ordning kördes på det ljuvliga Charlottenlund i Köpenhamn.

Trots denna prisskillnad till vår fördel känns det danska överlägset det svenska. När det gäller atmosfär, status, tryck, puls, stolthet.

Så … vad hände med vårt Derby? Om man tittar i det stora hela.

När jag 1985 var på Jägersro och såg det så kallade Dunderderbyt var vi över 15.000 människor på plats. Det var det största som fanns, det fick jag lära mig tidigt.
Nu är vi ungefär en tredjedel på läktarna och tja, lite grann känns det hastigt och lustigt eller i alla fall som det sakta men säkert förvandlats till ett unghäst- och storlopp bland alla andra.
När andra stora arrangemang har klarat sig väl publikt genom åren – har Derbyt det sannerligen inte.

När blev det så här?
Varför?

Jag och Lennart tog upp ämnet i vår podd i veckan, och kom väl egentligen inte så långt.

Det jag kan i alla fall kan säga är att danskarna idag ännu en gång demonstrerade sin passion för SITT Derby. Som det största som finns i landet. Larviga internationella storlopp … vad är det… I jämförelse.
Segerkusken Rene Kjaer, som vann med favoriten Axel, kunde inte fatta att det var sant. Han var i sjunde himlen, ja i åttonde om det nu finns någon sådan.
Publiken ville aldrig sluta hylla honom.

Ja, platserna var som vanligt mäktigt fyllda på Lunden, som aldrig annars under året. Applåderna smattrade så pass att en tråkig datorskärm inte ens kunde ta bort stämningen; och ja … om man nu vanligtvis och under årets alla andra dagar inte är så avundsjuk på den danska travsporten … så är jag det omåttligt och gränslöst en dag som denna.

Eftersom jag för egen del i ett travsammanhang aldrig tycker att tiden står så still som när det kallas till start och bilen rullar inför Svenskt Travderby, den första söndagen i september.

Så, hur kunde det bli så här?

Västerbo Highflyer.

Hur bra är han egentligen inte?
I princip vareviga gång, i varje start; alldeles rasande bra, och jo jag vet, lördagens gulddivision i ett bitvis åskregnpiskande Bollnäs var absolut inte den snitsigaste vi skådat och det var konstiga förhållanden och lite av bromstävling till slut och allt det där, men ändå. Han rundade hela rackarns gänget från kön.
Och i övrigt, om vi bortser från dagens start: han gör nästan jämt strålande ifrån sig, på högsta nivå – samtidigt på något konstigt vis så närmast totalt i skymundan och i periferin.

Ja, jag utnämner fuxen härmed till Sveriges just nu mest osexiga elithäst!
Och då är han ändå snygg. Och vacker. Fin på alla sätt.

Men ingen bryr sig på riktigt om honom. Inte sant? För vissa hästar vill det liksom bara bli så här. Som en småstabbig mittback eller defensiv mittfältare ingen har vett att uppskatta fullt ut.

Vi körde inbjudningsloppet Hugo Åbergs Memorial i veckan som gick. Jag tror inte att Jägersro ägnade Västerbo Highflyer en endaste liten tanke … trots att han kom från en smått, om inte andlös så i alla fall smattrande insats i Årjäng, trots att han tveklöst hade kunnat peta bort någon annan i det kompletta fältet på såväl klass som form. Det var ju inte så att världens stjärnor rusade mot Malmö direkt.
Och trots att Västerbo Highflyer svarade för flera 1.09-tider ifjol, trots att han i den vevan vann en avdelning av Åby Stora Pris.
I Östersund stora lopp, Jämtlands Stora Pris, för någon dryg månad sedan ramlade han som vanligt anmäld in som näst sista häst och ja, minns någon ens att han var med?
I Kalmar dundrade han 1.08 sista 800 från absoluta kön som tvåa bakom B.B.S.Sugarlight, noterade någon?

Elitloppet – fanns han med på topp 100-listan?

Varför är det så här då? Varför blir det så här för vissa?
Visst, han tillhör snäppet under den absoluta supereliten, kan inte rankas bland de allra bästa, men i det gänget ingår ju en himmelens massa andra också.

Åttaårig valack, fux, fallen efter Look de Star, kämpat sig fram sakta men säkert, nej visst – alla glamorösklockor ringer ju inte. Så är det.
Dessutom är det knappast någon fördel för hans status att han tillhör ett visst Stall Zet och Daniel Redén. Jag menar, hamnar han ens på topp-fem i egna stallet? Topp sju?

Hade han istället varit stjärna hos någon annan, kanske mindre tränare, troligen betydligt mer i fokus därmed, hade situationen möjligen varit annorlunda. Efter det sista loppet som kördes lottades det ut powerbanks med hästens tryck på. Vi har inte sett det tidigare att kusken själv lottar ut gåvor men det var en kul grej och vi hoppas på att fler kuskar gör likande. Powerbank med tryck finner ni på www.tsreklam.se

Nu får han nog vackert istället gneta på. Kämpa vidare. Vinna guldlopp lite både nu och då, fortsätta göra toppinsatser som ingen ser och … kanske gotta sig åt de här raderna en stund.
För de tyckte jag banne mig att han var värd.

Sveriges mest oglamorösa och osexiga stjärna.

Men lika mycket fantastiske Västerbo Highflyer.

Att livet inte bara är att ta för givet, att det kan ta slut snabbare än vi anar och om dess förgänglighet och skörhet, det vet vi alla innerst om.
Men vi är rätt duktiga på att försöka förtränga det.

Och kanske är det väl bra det. Kanske hade det inte fungerat annars.

En som hur som helst blev varse de små marginalerna i helgen var Åbyprofilen Olle Elfstrand. När han i lördags skulle ha en trevlig eftermiddag med travtittande och V75 hemma i Nossebro var istället olyckan framme. Olle tog en tur med sin fyrhjuling innan travet skulle igång – och välte helt sonika med den.
– Det gick lite för fort helt enkelt, och det var rätt stor dramatik måste jag nog säga. Jag fick dels en rejäl spricka vid tinnigen, dels en i huvudet, och det kunde verkligen gått riktigt illa, berättar en medtagen Olle (bilden nedan tillsammans med dottern Mimmi), fast ändå med gott mod, från sjukhuset i Alingsås där han ligger kvar för observation.

Huvudet är röntgat, läkarna har gjort grundliga kontroller, men varken funnit några inre blödningar eller något annat allvarligt.
– De säger att jag hade tur, och så var det nog, det var små marginaler. Nu säger läkarna att jag nog får åka hem i morgon, men jag är knappast tillbaka i någon fart att tala om den här veckan. Jag är trött och det känns onekligen vad man har varit med om. Det är också tufft för en sådan som jag som är van vara igång sju dagar i veckan, fortsätter 75-årige Olle, som har A-licens fortfarande och 18 hästar i träning.

Han missade därmed Elitloppet i söndags, men har sett det hela i efterhand.
– Nuncio var som vanligt fantastisk och det var kul att se. Elitloppet var tuffa grejer som vanligt, det får man säga, avslutar Olle.

Förr i tiden räckte det för en utsänd reporter att ta med sig en reseskrivmaskin, av märket Facit, en bunt manuspapper samt ett anteckningsblock i bagaget.

Numera krävs andra attribut, mobiltelefon, hörsnäcka, mikrofon, inspelningsapparat och inte minst en dator. Allt skall ju gå så djäkla snabbt, läsare, lyssnare och tittare skall matas i realtid, som det så vackert heter.

Vinnarkusken hinner inte lämna sulkyn innan snabba, ambitiösa reportrar sticker upp micken i näsan och skall ha den första kommentaren; Helst en illa genomtänkt.

Dessa uttalanden skall sen blixtsnabbt förmedlas till de som sitter vid sin dator eller med sin smarta telefon i högsta hugg. Jag vet inte hur många tidningar som sände direkt från Solvalla. Den enda som saknades var väl egentligen bara Arvika Nyheter.

Annat var det förr. Då fanns tid för eftertanke och reflektion. Man kunde i lugn och ro ta sig till hotellet, plocka med sig en kaffe (eller en öl) upp på rummet för att där skriva ned sina artiklar från Elitloppet. Det var gott om tid till deadline, tidningen skulle ju inte komma ut förrän dagen efter.

Visst fanns det stunder även på den tiden då allt skulle gå fort, för fort. Som när matcherna i Champions League helt plötslig skulle sparkas igång på den bästa tv-tiden 20.45. Då blev tiden knapp mellan matchens slut och deadline. Speciellt när sura vaktmästare i Istanbul släckte ned ljuset på pressläktaren i protest över att Galatasaray hade förlorat mot IFK Göteborg.

Dagens speedade journalistik är både på gott och ont. Naturligtvis är det bra med snabb rapportering, samtidigt kan det gå lite väl snabbt ibland. I söndags åsåg jag när en smått irriterad elitloppsvinnare snäste av en påflugen reporter:

”Du får vänta lite, jag är upptagen i en annan intervju”.

Jag vill inte påstå att det var bättre förr – men det var lugnare.

Mitt bland alla lätt springande reportrar med mickar, kameror och datorer påmindes jag om en svunnen tid. Flera av travsportens gamla kämpar fick vara med och smaka segerns sötma på Solvalla.

Alla mest glädjande var Kaj Widells seger med Spitcam Jub i söndags. Det tyckte uppenbart fler än jag, många ville krama om och gratulera ”Kajan” när han återvände till stallbacken. Kaj är ju en kille som åkt hissen upp och ned genom livet, men som alltid tar sig upp igen.

Tidigare på söndagen hade Torbjörn Jansson vunnit tre lopp – det uppskattades också av många. Torbjörn och Kaj var ju en gång i tiden ett par som lovande lärlingar hos Gunnar Nordin.

Till sist: I slutet av söndagen blev känslorna inombords aningen tilltufsade. Jag tog farväl av min vän Maffioso Face som gett mig så många glädjestunder. Framför allt under det senaste året när han höll till i Frankrike. Av speciella skäl är nu Maffioso Face såld. Jag har dock försäkrat mig om att han kommer till ett ”gott hem”. Efter tävlingarna i söndags tog Antti Ojanperä, han som tränar Jokivarren Kunkku, med sig sitt nyförvärv hem till Finland. Jag håller tummarna för att ”Maffe” även skall kunna glädja de nya ägarna.