Gör vinnarcirceln till spelfri zon

Jag har skrivit om det tidigare om åren, haft viss debatt om det i omgångar, åtminstone flyktiga sådana i mindre sällskap och sammanhang och man stånkar på ett tag och strider ett slag … men så går tiden och allting fortskrider och ebbar ut och man orkar liksom inte ta ”alla” kamper precis jämt och hela tiden och allting liksom fortsätter i sin gilla gång och till slut tänker man knappt på det … det blir någonting som det tydligen bara ska vara … ett skval, ett givet inslag, som en reflex, som på order, som på given signal.

”Jaha, du kör tre till under kvällen, vad tror du där’rå”?

Känns DEN möjligen igen?

Men. Så väcks man. Någonting händer, någonting sparkar igång en igen, och för en stund sedan under denna i Skåne lite halvmulna sista julidag kom saken upp (från Linn Andersson) på twitter, kring en vinnarcirkel i landet, oklart vilken och det spelar i stort sett ingen roll för det ser likadant ut i princip överallt.

Jo, för vet ni vad. Är det inte dags att vinnarcirklarna på travbanorna blir fredade från spelrelaterade konversationer?
Fridlysta. Förbjuden mark. En gång för alla banne mig.

Det är ju inte direkt så att vi saknar andra forum för den biten. Om man säger så. Och många banors spelexperter bjuder i internteven på toppeninfo och initierade kunskaper och analyser och har ingenting med det här att göra. Det finns väl tillräckligt med tid för det ändå?

För vi säger som ägare, som tränare, som uppfödare, till och med som kusk även om jag inser att varje seger för de stora inte kan hugga till i magen lika mycket varje gång; men alltså … man kämpar, föder upp, köper in, har tålamod, har tålamod som satan och lite mer därtill och det är skador och ”bara fyra månaders vila och sedan ska hen såklart tränas upp igen också så du får nog räkna med det dubbla i alla fall, men hen är värd att vänta på, jag lovar!” och det är ännu mer tålamod och väntan och startgalopp i comebacken och sedan dåliga spår några gånger efter det och en ny skada och det här håller inte så det får lov att bli nytt inköp, ny individ att ödsla kärlek på och ett par års väntan ytterligare på start på denna nya häst och vi kan hålla på ett tag ytterligare, det vet alla som ägt en travhäst eller flera … men! Så! Ja, så jädrar i mig.

En dag händer det! Formen verkar sitta där. Benen har hållit och det dras spår ett och det fås rygg ledaren och luckan kommer och det fullkomligt ofattbara inträffar.

Drömmen. Ögonblicket. Stunden man väntat på i åratal. Ett halvt travliv för vissa till och med kanske.

Och vinnarcirkeln, det skas till vinnarcirkeln, och just vi och vår älskling ska stå i fokus, äntligen, äntligen, i den här drömmen som vi suktat efter.

Och så kommer den. Inte sällan nästan på en gång, och jag vet att det finns några – absolut bäst är Kristoffer Jakobsson på Åby – som håller det undan så gott det går (och brukar kunna få kritik för det), men väldigt mycket oftast kommer den och det väldigt snart:

”Jaha, du kör tre till under kvällen, vad tror du där’rå”?

Och den uttråkade kusken tror att han kanske kan vara med där framme om det skulle klaffa jättemycket under vägen jo för hästen kändes i alla fall precis som han skulle i värmningen.

Så är det verkligen helt omöjligt?

Att vi jobbar för att göra vinnarcirklarna – i samband med segerceremonier efter loppen – fredade från spelrelaterade konversationer?

Att det är den enda lilla, lilla plats där ägarna, vinnarna, hästarna som just – många gånger som sagt äntligen – sprungit först över mållinjen … fullt ut sätts i fokus.

Är de inte värda det? Den stunden. Var och en av dem, alla med sin egen historia, sitt liv, sin dröm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *