Kusken som hyllades på stallbacken

Förr i tiden räckte det för en utsänd reporter att ta med sig en reseskrivmaskin, av märket Facit, en bunt manuspapper samt ett anteckningsblock i bagaget.

Numera krävs andra attribut, mobiltelefon, hörsnäcka, mikrofon, inspelningsapparat och inte minst en dator. Allt skall ju gå så djäkla snabbt, läsare, lyssnare och tittare skall matas i realtid, som det så vackert heter.

Vinnarkusken hinner inte lämna sulkyn innan snabba, ambitiösa reportrar sticker upp micken i näsan och skall ha den första kommentaren; Helst en illa genomtänkt.

Dessa uttalanden skall sen blixtsnabbt förmedlas till de som sitter vid sin dator eller med sin smarta telefon i högsta hugg. Jag vet inte hur många tidningar som sände direkt från Solvalla. Den enda som saknades var väl egentligen bara Arvika Nyheter.

Annat var det förr. Då fanns tid för eftertanke och reflektion. Man kunde i lugn och ro ta sig till hotellet, plocka med sig en kaffe (eller en öl) upp på rummet för att där skriva ned sina artiklar från Elitloppet. Det var gott om tid till deadline, tidningen skulle ju inte komma ut förrän dagen efter.

Visst fanns det stunder även på den tiden då allt skulle gå fort, för fort. Som när matcherna i Champions League helt plötslig skulle sparkas igång på den bästa tv-tiden 20.45. Då blev tiden knapp mellan matchens slut och deadline. Speciellt när sura vaktmästare i Istanbul släckte ned ljuset på pressläktaren i protest över att Galatasaray hade förlorat mot IFK Göteborg.

Dagens speedade journalistik är både på gott och ont. Naturligtvis är det bra med snabb rapportering, samtidigt kan det gå lite väl snabbt ibland. I söndags åsåg jag när en smått irriterad elitloppsvinnare snäste av en påflugen reporter:

”Du får vänta lite, jag är upptagen i en annan intervju”.

Jag vill inte påstå att det var bättre förr – men det var lugnare.

Mitt bland alla lätt springande reportrar med mickar, kameror och datorer påmindes jag om en svunnen tid. Flera av travsportens gamla kämpar fick vara med och smaka segerns sötma på Solvalla.

Alla mest glädjande var Kaj Widells seger med Spitcam Jub i söndags. Det tyckte uppenbart fler än jag, många ville krama om och gratulera ”Kajan” när han återvände till stallbacken. Kaj är ju en kille som åkt hissen upp och ned genom livet, men som alltid tar sig upp igen.

Tidigare på söndagen hade Torbjörn Jansson vunnit tre lopp – det uppskattades också av många. Torbjörn och Kaj var ju en gång i tiden ett par som lovande lärlingar hos Gunnar Nordin.

Till sist: I slutet av söndagen blev känslorna inombords aningen tilltufsade. Jag tog farväl av min vän Maffioso Face som gett mig så många glädjestunder. Framför allt under det senaste året när han höll till i Frankrike. Av speciella skäl är nu Maffioso Face såld. Jag har dock försäkrat mig om att han kommer till ett ”gott hem”. Efter tävlingarna i söndags tog Antti Ojanperä, han som tränar Jokivarren Kunkku, med sig sitt nyförvärv hem till Finland. Jag håller tummarna för att ”Maffe” även skall kunna glädja de nya ägarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *